När fanzinet/klubben m.m. Jazz Är Farligt för fjärde gången flyttar till Taubescenen en kväll i mitten av augusti förenas olika uttryck under ett och samma paraply. Konceptet är en framgång, mycket folk, oväntade möten och en hel del spännande musik.
Det började och slutade si och så. Jockum Nordström och Jocke Åhlund gjorde en helt okej skiva för några år sedan. Det är inte dåligt live, med utökat band, Nils Berg på blås, men det känns som ett hobbyprojekt som aldrig blir mer än ett hobbyprojekt. Avslutningen med Amon Düul II var intetsägande. Eller snarare musik i fel sammanhang. I grunden är Amon Düül II ett intressant fenomen, som startade som politiskt kollektiv i den tyska vänstervågen, och som gjorde några riktigt bra skivor mellan 1969-1972. Idag musik utan sprängkraft, ett band i mängden.
John Sinclair var däremot relevant. Elena Wolay (Jazz Är Farligt) hyllade hans gärning och aktivisten och poeten läste dikter om Coltrane, Monk, John Lennon och om sig själv till Harald Svenssons pianokomp. De hade träffats först samma dag. Ett lyckat samarbete! Inte uttalat politiskt, mer i beat-anda, undergroundpoesi, men i orden, i hyllningarna till 60-talets ikoner, fanns Jazz Är Farligt-tanken. Musik som utmanar.
Sork kanske inte utmanar men jag har aldrig sett Magdalena Ågren (Surplus People, Mag m.m.) lika fokuserad som i onsdags kväll. Det är hårt och tajt, låtar som kan vara monotona, närma sig postpunk, kraut och indierock, med ett eget uttryck, inte minst när Magdalena Ågren sjunger med bitande röst, eller spelar med sin trombon.
Trombon är även ett av instrumenten som danska Selvhenter använder i sin totaloriginella experimentmusik. Dubbla trummisar, fiol, blås, effekter. Maria Bertels trombon låter som en elgitarr! Ingenting utstuderat, låtarna hänger ihop, rytmerna kompletterar varandra och skapar utrymme för riffen, kaoset, musikpoesin. Bra på skiva, men magiskt live. Kanske det bästa band jag sett på Liseberg. Någonsin.