Nej, Band of Horses är inget partyband. Hur mycket sångaren Ben Bridwell än önskar – och skämtar om – just det. Däremot är det mycket annat, inte minst smått fantastiskt.
Om jag minns rätt har Band of Horses bara gästat Way out Westen gång tidigare. Det var samma år som Calexico, Bon Iver, Grizzly Bear, Vetiver, Wilco och Blitzen Trapper (2009) men ändå känns Band of Horses som en perfekt bokning för Way out West. Klockren och självklar. Kanske för att Ben Bridwell (som enda kvarvarande originalmedlem) & cokänns så himla hemtama i Göteborg. Som att man springer på honom i Nudiebutiken var och varannan dag.
Många toppar
Och givetvis har de med sig den regnblöta publiken från första stund. Publikfavoriten Is there a ghost kommer tidigt och No one's gonna love you är stämningsfull och fin.
In a drawer och sköna countrystänkaren Throw my mess fungerar rent av bättre live än vad degör på nya skivan, The general specific är stompigt medryckande och Laredo är precis lika briljant som alltid.
Men The Funeral är bäst
Ändå är det The Funeral som jag sitter med i huvudet. Herregud vilken låt det är! En av 2000-taletsstarkaste sånger alla kategorier. Det räcker med att Ben Bridwell spelar de inledande ackorden för att publiken ska vråla rakt ut! Och jag med.
Så tack Band of Horses för att ni fick oss att glömma regnet för en stund.
