Vad har din roll varit i Den stora vilan?
– Förutom att spela gitarr och piano har jag väl varit mycket av en medlartyp i tio års tid, som försökt hålla ihop allt och alla. Mot slutet kändes det väldigt svårt när vi drog åt olika håll. Vi har väl inte riktigt definierat för oss själva vad som hänt med bandet, men officiellt sett är det inte nedlagt, utan satt på paus.
Vad fick dig att ta steget mot solodebuten?
– Jag sjöng lite i Vilan mot slutet, i alla fall det sista året. I början vågade jag inte. Dåligt självförtroende och kass självkänsla ställde sig i vägen, men till slut lyckades jag. Det var av nödtvång, kan man säga. Att sedan göra något på egen hand kändes som ett naturligt steg i mitt liv på alla plan. Musiken och sången har jag så nära mitt hjärta. När jag får lov att sjunga och göra min sak kommer jag nära mig själv har jag upptäckt.
Hur skiljer sig din musik från Den stora vilans?
– Jag kan vara lite mer personlig och utgå mer från mig själv när jag skriver texter. Rock på svenska blir förstås ofta stämplad som proggrock, men jag har försökt att göra musiken så tidlös som möjligt och hämtat inspiration från band som The Byrds, Buffalo Springfield och The Grateful Dead.
Vad var svårast?
– Det svåraste i början var att ta mig själv på så mycket allvar att jag kunde berätta för musikerna hur jag ville att det skulle vara. Jag fick gå in och vara ett slags ledare för gruppen. Det var väldigt ovant. Jag fick utmana mig där. Efter ett tag kändes det naturligt, men den första inspelningssessionen var obekväm. Sen växte jag i det och det kändes naturligt.
Hur blir lördagens konsert?
– Lite som skivan ser ut, med en rockig A-sida och en mer kontemplativ andra del. Men kasten kommer inte att vara så tvära. Jag vet inte hur det kommer kännas att ta täten för ett band på det här sättet, men jag är inte heller speciellt nervös. Det blir roligt.
