Att tala demensens språk är kanske som att spela schack utan att minnas reglerna. Från timviken på långvården för väldigt många år sedan minns jag en dement patient som alltid ville spela ett parti efter middagen. För den som såg oss sitta där i dagrummet i poser som passade spelet – framåtlutade, med pannorna i veck – såg det säkert nog så autentiskt ut. Gick man närmare såg man att ingenting stämde. Tornen flög över brädet, löparna sprang i zick-zack. Det enda som fanns var en illusion av spel. På ett liknande sätt fungerar det språk, som talas av patienterna i Jenny Tunedals nya diktsamling Rosor, skador. Det är ett språk, som för länge sedan rasat samman, ett språk av trasor och fragment. Likväl talas det. Som ett sista försök att hålla samman det som en gång var.
Boken är tillägnad tre personer: Auguste D, Alois Alzheimer och Barbro Maria Tunedal. Mest läser jag den som en dotters försök att låsa upp den stora ensamhet, som är demenssjukdomen och som en närkamp med sorgen över en mamma som börjar försvinna långt innan kroppen dör. Dotterns röst är den som ljuder starkast, färgad av den krasshet, som man ofta finner hos den som suttit länge på en stol i samma sjukrum. Men mammans röst bryter också in i fritt flygande utsagor och avskalad sjukrumsdialog.
"Minns du barndomen
Inte din, min
Minns du när jag var ditt lilla barn
Nej
Minns du alfabetet
Nej
Men jag minns telefonen
Om det var min eller din rädsla
Jag minns din rädsla
Minns du min rädsla
Nej"
Som ett mor- och dotterdrama, som utspelar sig när allt är för sent når boken långt in under revbenen. Mammans sönderfall är smärtsamt att bevittna. Men smärtsammast av allt är den brutala omförhandling av villkoren i den nära relationen, detta famlande efter kontakt i den stora kontaktlösheten där dottern inte längre känns igen som dotter. När identiteten faller sönder blir mammans kärlekshunger synlig och blandar sig med förvirringen på ett sätt som ibland är snudd på outhärdligt.
Men Tunedal nöjer sig inte med det hudnära, personliga. Boken har flera ingångar. Dels sträcker den sig tillbaka till början av 1900-talet och upptäckten av sjukdomen, dels gör den en tvär och oväntad sväng in i världslitteraturen. Jämte mamman på vårdavdelningen möter vi Auguste Deter som var den första att diagnostiseras med sjukdomen Alzheimer 1901, här i dialog med sin läkare Alois Alzheimer. Här finns också en remix av Kung Lear där mamman kläs i rollen som Kung Mor, en före detta härskare, och en undrande, sjungande kör som arbetar kommunalt med dödssjukdomarna ”Vi kommer att säga ifrån vid behov/ Vi kommer att frånsäga oss ansvaret/ Vi kommer att äga ansvaret/ Vi kommer att vara dom de minns till sist.”
De olika delarna skaver mot varandra och bryter upp alla ansatser till harmoniserande dramaturgi. Det stör min läsning på ett sätt som är rimligt i en bok som rör sig i demensens rum. Lika lite som mamman kan berätta en sammanhållen historia om sig själv, lika lite kan jag som läsare lugna mig med en enkel form, som håller förvirringen på avstånd. Jag tycker om hur Jenny Tunedal både till innehåll och form är trogen den sjukas verklighet och lägger den värld som kallar sig frisk åt sidan. Sjukdomen blir hela världen. Tunedal skildrar den inifrån med en lyhördhet för dess lagar och språk som gör boken – hennes femte – till en av hennes absolut bästa.
Är demensen möjlig att läsa och dela? Jag vill påstå att det vackra och mest smärtsamma i boken är hur detta projekt är lika drivande som det är dömt misslyckas. Texten är ett räddningsförsök, men mamman kan inte skrivas fram ur dimman, hon är bortom den sortens räddning, ohjälpligt bortvänd från den värld hon en gång tillhört. Så kommer inte bara identiteten utan också kärleken till slut att skalas ned till sin hårdaste beståndsdel. För hur fortsätter jag älska den som inte längre finns, den som kräver all min kärlek med samma hunger som ett nyfött barn samtidigt som hon inte längre minns sin kärlek till mig?
Jenny Tunedal skriver om kärleken som det sista som återstår när den närstående blir en främling. ”Den tar bort allt utom kärleken/ Den här kärleken”. Och jag tänker att detta är kärlek i dess råaste form. Där är mamman, mitt i sin storm av förvirring och kärlekshunger. Och där är dottern, som står kvar jämte ett rop på kärlek, som är för stort för att någonsin kunna besvaras. Och där i ligger kärleken: i detta att stå kvar mitt i den största av omöjligheter.
