Med fokus på 1800-talets translitteratur

Sam Holmqvist skriver om 1800-talslitteratur ur ett transperspektiv. Det är välskrivet och med flera intressanta läsningar, anser Mikaela Blomqvist men hon är tveksam till om en egen translitteraturhistoria verkligen är möjlig eller ens önskvärd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Finns det någon äldre svensk translitteratur? Och går det att skriva fram eller rekonstruera en svensk translitteraturhistoria? Frågorna har en inneboende motsättning: kategorier som trans och cis är i högsta grad moderna företeelser och är kopplade till en syn på identitet och kön som även det är utpräglat modern. Att applicera begreppen på äldre texter innebär således att se något i dem som dess författare och samtida läsare inte kunde se. I sin avhandling Transformationer: 1800-talets svenska translitteratur genom Lasse-Maja, C J L Almqvist och Aurora Ljungstedt argumenterar litteraturvetaren Sam Holmqvist för att den anakronistiska läsningen är en möjlighet snarare än ett hinder. Genom att läsa äldre texter ur ett transperspektiv hoppas hen kunna läsa texterna på ett nytt sätt och även möjliggöra identifikation och spegling för nutida transpersoner i äldre texter.

ANNONS

Det Holmqvist i praktiken gör är dock mer av en motivstudie där hen genom tre extensiva läsningar undersöker hur trans görs hos svenska 1800-tals författare. De tre texter som valts är minst sagt disparata: Lasse-Majas självbiografi, Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke och Aurora Ljungstedts novellsamling Modern typer. Av de tre är det bara Almqvist som behandlas i traditionell litteraturhistoria: Ljungstedt skrev spänningslitteratur och den skandalomsusade tjuven Lasse-Maja var flitigt läst under sin levnadstid men har fört en undanskymd tillvaro därefter. Således belyser Holmqvist inte bara hur kön är något som kontinuerligt görs, utan även hur litteraturhistorien kontinuerligt görs och konstrueras.

Hur historien är under ständig omförhandling blir även tydlig i det kapitel som handlar om Lasse-Maja. Handlingen i Lasse-Majas självbiografi sammanfattas bra i dess ovanligt omständiga titel: Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas egentligen Lars Molins besynnerliga Öden och Lefnadshändelser från dess yngre år till 1833, då han för sina begågna förbrytelser i kraft af Kongl. Svea Hof-Rätts Utslag dömdes till lifstidsfängelse på Marstrands fästning Carlsten: Af honom sjelf författad.

Holmqvist lyfter fram bokens stilistiska koppling till skälmromanen och visar hur Lasse-Maja använder löjet för att skapa motstånd. När boken under senare delen av 1800-talet skrivs om till biografi i ett antal billiga tryck vänds i många fall istället löjet mot Lasse-Maja. Hans könsmässiga dubbelhet framställs i dessa omarbetningar antingen som ett uttryck för moraliskt förfall eller som ett simpelt sätt att undfly polisen. Holmqvist läser istället Lasse-Majas transgörande som sådant och ställer snarare frågan hur än varför, vilket öppnar upp texten.

ANNONS

Även i sin läsning av den svenska litteraturhistoriens kanske främsta androgyn Tintomara i Drottningens juvelsmycke riktar Holmqvist kritik mot eftervärlden. Liksom personerna i romanen hela tiden söker svaret om Tintomaras kön argumenterar Holmqvist för att forskningen har gjort samma sak, och i många fall dessutom felaktigt tillskrivit Tintomara kvinnokön. Holmqvist kopplar istället samman Tintomara med myten om den himmelska androgynen vilken hen ställer i kontrast till den jordiska hermafroditen. Att låta bli att reducera Tintomara till ett kön eftersom det reducerar själva Drottningens juvelsmycke är förstås rimligt. Däremot hade läsningen av Almqvists rika text här tjänat på att fördjupas. När Holmqvists resonerar kring att Tintomara, som ju är en i högsta grad fiktiv figur, borde få definiera sig själv närmar sig resonemanget det absurda.

Intressantare blir det istället när fokus flyttas till den funktion transgörandet får i äldre texter. Ur transhistoriskt perspektiv blir slutet av 1800-talet särskilt intressant: synen på kön omförhandlades aktivt och den binära könsuppdelningen stärktes. Hos Aurora Ljungstedt kopplar Holmqvist samman synen på trans med synen på modernitet. Transmotivet fungerar här även rent litterärt som spänningsskapare. Könet blir en gåta, och transgestalten ofta en bedragare som för sin omgivning bakom ljuset genom att utge sig för att vara något han eller hon inte är. Genom att måla ut transgestalter som skeva och felaktiga tjänar texterna om trans här snarare till att befästa en rådande ordning än att utmana den.

ANNONS

Ironiskt nog fungerar Transformationer delvis på samma sätt för mig. För trots att den är välskriven, föredömligt tillgänglig och innehåller flera intressanta läsningar så blir jag tveksam till om en egen translitteraturhistoria verkligen är möjlig eller ens önskvärd. Holmqvist betonar här vikten av att som marginaliserad grupp få tillgång till en identifikatorisk läsning av äldre texter.

Jag tror att identifikation är en vida mer komplicerad process än så och att den inte alls behöver basera sig på yttre likheter som kön eller konkret gestaltade erfarenheter. Men framför allt lämnar mig Transformationer med en stärkt övertygelse om att texter måste läsas i sin samtida kontext. Själva transläsningen framhåller just Lasse-Maja som skälm, Almqvists som egensinnig romantiker och Ljungkvist som konservativ och kommersiell spänningsförfattare. Att foga samman dem och andra författare under rubriken translitteraturhistoria begränsar mer än det berättar.

ANNONS