Maggie Nelsons debut – helt i blått

En tankekammare, en bok om knullande, en beskrivning av smärtan. Men framför allt en bok om hjärtats sår. Ellen Mattson rekommenderar att läsa och läsa om.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Varför blått? Folk ställer mig ofta den frågan. Jag vet aldrig hur jag ska svara. Vi väljer inte vad eller vem vi älskar”. Så skriver Maggie Nelson i nummer 13 av de 240 prosafragment som tillsammans utgör Blått, en bok där hon via färgens kulturhistoria utforskar sin egen besatthet av det blåa.

Nelson (född 1973, bosatt i Los Angeles) uppnådde närmast genistatus med den självbiografiska Argonauterna 2015, men den sex år äldre Blått är hennes genombrottsbok. Man kan säga att färgen här är den genomgående metaforen, prismat som samlar allting i sig, en blå lins genom vilket allting ses. Att blått är den vackraste färgen är bokens utgångspunkt, den gudomliga färg mot vilken Kristus alltid tycks avteckna sig på gamla mosaiker, den översinnliga färg som tuaregerna bär i sina svepande kläder, men blått är också l´heure bleue, fyllan, blue movies, bluesens färg och en omskrivning för depressionen.

ANNONS

I Nelsons bok ryms många aspekter och många röster, bland dem som citeras är Goethe, Wittgenstein, Emerson och Billie Holiday, men tydligast är författarens egen röst när den talar om det som är bokens blåa tråd, saknaden efter älskaren som lämnade henne. Vid sidan av denna berättelse om prinsen av blått vars byxor hon knäpper upp på Chelsea Hotel finns den om den svårt skadade vännen som hon hjälper till att sköta och som trots sitt totalförlamade tillstånd inte gör någon värderande skillnad på den egna smärtan och berättarjagets kärlekssorg. Nelson betraktar denna ovilja att upprätta sorgehierarkier som ”en form av upplysning”.

Vad är det här för bok? Det är en tankebok, en ekokammare för färgcitat från många århundraden, en bok om knullande, ett långsamt utvecklande av det som hände mellan jaget och duet, en beskrivning av smärtan och hur svår den är att komma över. Sist och slutligen är Blått en bok om hjärtats sår, om en sorgeprocess, och fast den är fragmentarisk finns där en rörelse framåt, även om det krävdes en omläsning för att jag skulle upptäcka det. Detta är över huvud taget en bok som vinner på att läsas om. Den hårt skruvade tonen tycks mjukna när man gör det och känslan av en författare som lite för ivrigt bläddrar i sitt kartotek efter lämpliga citat sjunker undan. Desto tydligare framstår formuleringar som denna: ”Mest av allt vill jag sluta sakna dig.”

ANNONS
ANNONS