En författare sitter ensam på en ö och försöker skriva på en svårsåld existentiell idéroman. Hon har skjutit fram inlämningsdatumet fler gånger än vad som är nyttigt med tanke på relationen till förlaget. Just som inspirationen äntligen infinner sig invaderas den ö hon betraktar som sitt eget revir, trots att det är förlagets gäststuga hon bor i, av ett ungt par och en kolikbebis. Hon reagerar med en våldsamhet som svär mot hennes syn på sig själv och på litteraturen som empatibefrämjare.
”Att gå i någon annans skor” tillhör de mest läsvärda novellerna i Oline Stigs senaste bok Hägring, en ojämn samling texter som kretsar kring människans bristande misstänksamhet mot sina egna motiv och hennes längtan efter en bekräftande blick.
I ”Levitation” utger sig huvudpersonen för att vara en annan i tron att den unge mannen i hennes liv ska se henne. Titelnovellens åldrande Olof upplever samtalen med hustrun som ”en hopplös tennismatch” och söker sig istället till Facebooks mer fantasistimulerande sociala kickar. I en av bokens tillbakablickande texter återvänder Maria till ett romantiskt minne i Italien och undrar vad hon ska kalla kärleken till sin man när minnesbilderna av den turbulenta romansen med Mauro känns ”mer närvarande och verkliga” än livet här och nu.
Hägring befolkas av människor som inte riktigt får korn på sig själva. De famlar efter hållpunkter och försöker kompensera tomhetskänslorna genom att förskansa sig i mer eller mindre fiktiva rum. Ibland får inte heller författaren grepp om sina gestalter, distansen upphävs aldrig och bevekelsegrunderna förblir diffusa, vilket också märks i språket som tappar en del av sin vitalitet och precision.
I andra texter blir människorna desto mer skarpskurna och här förmår Oline Stig hålla en fin balans mellan det kompakta allvaret och den drastiska komik som kan blixtbelysa den mest inpyrda livslögn.
