En halvbildad person, skriver Ebba Witt-Brattström i sin nya bok Kulturkvinnan, är ofta en man. Halvbildningen består i en ojämn läsbiografi, en haltande bokhylla. Där det på bokryggar borde stått Sapfo, Edith Södergran, Moa Martinsson, Charlotte Brontë och Elena Ferrante är det stumt och tomt, ihåligt, de finns helt enkelt inte där. Därmed går den halvbildade miste om den delen av bildningsarvet som kulturkvinnan bidragit med och det kan i sin tur skapa en osund obalans: ”Alltför stora doser av den manliga ensamhetens litterära tradition … låser fast dig i en misantropisk uppfattning om att världen är ur led eftersom mannen inte längre anses vara skapelsens herre med ensamrätt att tänka Stora tankar om Existensen”.
Särskilt två saker händer medan jag läser Witt-Brattströms kulturkvinnotexter (en samling tidigare publicerade artiklar och essäer, de flesta från de senaste åren): För det första börjar det brinna alldeles varmt inom mig, jag drabbas av författarens vrede mot alla som gjort vad de kunnat för att förminska och tillintetgöra de som gått före: generationer av nedgjorda och osynliggjorda kvinnliga författare, konstnärer, systrar, mödrar och andra genier. Det är det starka och ibland borttappade i 70-talets kvinnorörelse, i kvinnoforskningens utgrävningar, i systerskapet. De finns och de har funnits och det är underbart att påminnas om.
Det andra som händer är att jag, med 80-talets vändning mot de enkla motsatsparen, ryser inför positioneringen: i ena ringhörnan Kulturkvinnan, i den andra Kulturmannen. Hon och han. De som i Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig häromåret blev till i utslungade ”Hon sa…” och ”Han sa…” och som i Kulturkvinnan får inleda med några riktigt dräpande attacker.
Återkommande är förutsättningarnaett vi och ett dem, som blir till i och med varandras motsatser även om det typiskt nog mer är kvinnor än män som vill lägga till ett "kultur" till sitt kvinnovarande. Männen, kulturmännen, är redan nedlagda i begreppen, de är kultur och litteratur. De behöver ingen könsbestämning som kunde synliggöra just där hur de glider ihop och blir till norm. Inte vill de vara ”Kulturmannen”, den där som tror sig kunna leva på sina konstnärliga superkrafter som Åsa Beckman i DN skrev fram och tryckte till i en stor artikel 2014. De är ju redan Kultur.
Ändå stöter mig bitvis Witt-Brattströms kulturkvinnogörande. Hur kvinnan ramas in och blir viktig bara i den stund hon väljer att se ljuset i mörkret och inte ställer 2000-talets globala feminism mot 1970-talets ”vita medelklassfeminism”. Om så och mot andra av dem som borde vara hennes yngre systrar, kan Witt-Brattström plötsligt och oväntat fara ut i utomordentligt nedlåtande omdömen, som att man kan ”/s/kippa de första 133 sidorna prettoteori” i någons doktorsavhandling eller att någon verkar ha ”förlagt skallen”.
Det där är faktiskt bara onödigt, snålt och mycket svårt att förstå.
