Terrorattentatet i London i onsdags var en chock. En bil plöjde rakt in i en folkmassa, mest bestående av turister, på Westminsterbron. En man sprang mot parlamentet med en kniv i handen och högg ihjäl en polis innan han själv blev skjuten av polisens antiterrorenhet. På fem minuter blev fem människor dödade, dussintals skadade, deras liv förändrade för all framtid. De flesta var turister – från Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Polen, Grekland, Rumänien, USA, Kina, Sydkorea.
Men hur chockerande det här attentatet än var, så var det inte ett nytt 7 juli, den fasansfulla dagen i juli 2005 när femtiotvå människor dödades i en rad attentat på tunnelbanetåg och bussar i London. Attentaten den 7 juli var relativt avancerade; bombmännen agerade på uppdrag av al-Qaida, som också hade lärt upp dem, och de fyra bombmännens handlingar var noggrant koordinerade. Attentatet i onsdags gick till på det mest primitiva och gammalmodiga vis man kan tänka sig: en man ställer till med förödelse beväpnad med bara en bil och en kniv.
Det primitiva tillvägagångssättet vid Westminsterattentatet påminner om mycket annat islamistiskt våld i Europa på senare tid. I flera fall har terrorister kört fordon rakt in bland fotgängare, till exempel vid attentatet på en julmarknad i Berlin i december förra året, och det mest fruktansvärda, lastbilsattacken mot människor som firade Frankrikes nationaldag på strandpromenaden i Nice i juli 2016. I många fall har också förbipasserande blivit attackerade med kniv eller machete. Ibland riktas sådana knivattacker mot symboliska måltavlor – till exempel när soldaten Lee Rigby blev halshuggen av två unga britter, Michael Adebolajo och Michael Adebowale, på en gata i södra London 2013, eller när prästen fader Jacques Hamel mördades av två tonåriga islamister, Adel Kermiche och Abdel Malik Petitjean, i en kyrka i Saint-Étienne-du-Rouvray i norra Frankrike. Men oftast handlar det bara om slumpmässiga attacker på förbipasserande, som när den 29-årige Muhaydin Mire löpte amok på en tunnelbanestation i Leytonstone i östra London 2015 och skadade tre personer allvarligt, uppenbarligen någon sorts sinnesförvirrad reaktion på kriget i Syrien.
Den typen av attentat visar att den islamistiska terrorn håller på att urarta mer och mer och att gränserna mellan ideologiskt våld, förvirrade raseriutbrott och sociopatisk brutalitet blir allt suddigare. Förr i tiden hade grupper som ägnade sig åt terrorism, till exempel IRA och PLO, specifika politiska mål som sin drivkraft – ett enat Irland eller ett självständigt Palestina. Och vad man än tycker om sådana grupper och deras terrorverksamhet så fanns det vissa normer som styrde denna verksamhet, och den hade en rationell kärna. Många civilpersoner dog på grund av deras våld, men till skillnad från dagens jihadister var deras grundprincip sällan att bara på måfå döda individer som råkade befinna sig i en viss stad. Det som gör jihadisternas våld så skrämmande är att det är så godtyckligt och sätter sig över alla moraliska spärrar. Och under årens lopp har det islamistiska våldet blivit alltmer godtyckligt, alltmer urskillningslöst.
Islamiska staten har tagit på sig ansvaret för Westminsterattentatet, precis som för många liknande dåd. Men det IS kallar ”Islamiska statens soldater” är ofta bara labila unga män som inte tillhör någon rörelse eller organisation, som har en oerhört svag koppling till IS och vars drivkraft är en osammanhängande, personlig vrede. Jihadisterna själva har förstås en bild av att de utkämpar ett rättfärdigt krig mot västvärlden. Men västvärlden är för dem inte en grupp specifika länder som bär ansvaret för specifika handlingar, utan ett nästan mytiskt allomfattande monster, roten till all tänkbar fasa och ohygglighet. Det är därför jihadistdåd sällan är kopplade till några politiska krav utan snarare ses som en existentiell kamp för att krossa detta monster, en kamp där nästan vilka medel som helst är tillåtna.
Westminsterattentatet – liksom alla tidigare, liknande attentat – visar hur lätt det är att ställa till med kaos och förödelse i ett öppet, urbant samhälle. Men det bör också påminna oss om att sådana attentat paradoxalt nog – med tanke på hur lätt det är att injaga skräck – är relativt sällsynta.
Vilka följder ett terrorattentat får beror inte bara på vad gärningsmännen gör utan också på hur vi andra reagerar. När de flesta Londonbor reagerade med fattning på det ohyggliga dådet den här veckan var det därför den bästa reaktion man kan tänka sig. De som befann sig på platsen, både förbipasserande och sjukvårdspersonal från det närliggande sjukhuset St Thomas’ Hospital, skyndade sig att hjälpa de skadade utan hänsyn till om det var farligt för dem själva. Det var en fantastisk uppvisning av mod, solidaritet och medmänsklighet. I resten av London fortsatte folk till stora delar som vanligt, arbetade och reste och vägrade låta sig kuvas av terrorn.
De som bäst spelade terroristerna i händerna var de som överdrev följderna av attentatet i propagandasyfte, de som i teve – på båda sidor om Atlanten – påstod att London hade ”stängts av” och att Londonborna ”hukade sig i rädsla”. Det gjorde också de som utnyttjade incidenten som ”bevis” på att deras totalitära hållning var riktig. Donald Trumps säkerhetsrådgivare Sebastian Gorka påstod att attentatet berättigade presidentordern som förbjuder personer från vissa länder i Mellanöstern och Nordafrika att resa in i USA. Även Polens premiärminister Beata Szydło hänvisade till attentatet för att rättfärdiga att Polen vägrar ta emot flyktingar. Med tanke på att attentatsmannen var brittisk medborgare och född i landet är sådana uttalanden extremt försåtliga.
Syftet med terrorism är att terrorisera. Det kanske låter så självklart att det inte behöver sägas, men många politiker och kommentatorer bortser från den självklara sanningen i sin reaktion på terrorism. Det finns alldeles för många som passar på att utnyttja den här typen av incidenter för att få oss att skapa mer odemokratiska, rädda, misstänksamma, slutna samhällen. Om vi vill stå upp mot terrorismen är det framför allt det vi måste stå upp mot.
Översättning: Helena Hansson.
