"När vi kom flög spoven över fältet. Vi såg den från bilen, den långa, böjda näbben”. Redan i början av Göran Sonnevis just utkomna, kalejdoskopiska diktsamling Sekvenser mot Omega presenteras vi för en av dessa resenärer – medresenärer genom evolutionen - som gör livet mångfacetterat och rikt. Sonnevis spov, en storspov närmare bestämt, får snart följe av andra vingade varelser; sländor, skärfläckor, snabbvingar vilka förhåller sig till politiken och metafysiken på sina egna, unika vis.
Tidpunkten för utgivningen av Sonnevis bok är helt rätt, åtminstone vad spovar anbelangar. För inte bara i vårt land, utan runt om på norra halvklotet hörs nu flöjtspel och lockrop och skratt från nordsträckande spovar. Med sina långa, böjda näbbar – känsliga som kompassnålar – styr de mot fjällhedar och prärier, mossar och tundror, slättland och alvarmark. Ja, de trivs bäst i öppna landskap. Som vi.
Spovarna är vaksamma väsen, det är svårt att komma dem inpå livet, och deras kamouflagetecknade fjäderdräkter bara förstärker förnimmelsen av anonymitet. Men de är talföra, särskilt under vår och försommar, och det är också deras joddlande visor samt ömsom livsbejakande och vemodiga melodier som gjort dem kända och förklarar deras framträdande plats i litteraturen.
En välkänd spoventusiast var den egensinnige Lord Grey, brittisk utrikesminister under första världskriget. Utstrålande en sällsam nimbus och, berättas det, emotionellt mer intresserad av andungarnas än den tyska flottans tillväxt, tog han varje tillfälle att ge sig ut i fågelmarkerna runt sitt slott. Hans bok The Charm of Birds från 1927 hör till de klassiska naturskildringarna och storspoven är förstås med.
Grey blev med tiden blind och förnam fåglarna genom hörseln, vilket möjligen framgår i Bo Hagberg översättning från 1950: ”Av alla fågelsånger och fågelljud finns det inga jag tycker bättre om än storspovens vårtoner. Tonerna låta icke lidelsefulla: de antyda frid, vila, glädje och en försäkran om förfluten, närvarande och kommande lycka”.
Den intressantaste spovlyrikern i Sverige torde vara Upplandspoeten Olof Thunman som i diktsamlingen Mark och vindar från 1935 artikulerar en av de allra första kritiska bilderna av rovdrift på naturen. Före Rachel Carson och den moderna miljömedvetenhetens framväxt beskriver Thunman hur storspovens häckplatser ödeläggs till följd av mänsklig girighet.
Han inleder dikten Spoven traditionellt, med att jämföra storspovens sång med näktergalar och därefter med skönsjungande trastar. ”Men ingen sjunger som du ändå” utropar snart Thunman och brister därefter ut i en lovsång som nog fått Lord Grey på gott humör.
Men allt står inte rätt till och Thunman fruktar utvecklingens konsekvenser för spoven: ”Det är som en aning du fått / om en grym och förintande hemlighet. / Och jag lyssnar beklämd till din röst, ty jag vet, / att mänskornas giriga snikenhet / har alltid brått, / är ständigt på färd / att fördärva vår vackra värld”. Thunman vet något storspoven ännu inte känner till, nämligen att häckplatserna exploaterats och när spoven nu anländer från södern ”trofast och glad”, kommer den förgäves att söka sin ”glimmande mad”.
Olof Thunmans oro saknar inte grund. Tvärtom. Av de åtta arterna i storspovens familj är med största säkerhet två utrotade. Först ut var eskimåspoven (Eskimo Curlew) som var synnerligen snarlik vår småspov och länge Nordamerikas talrikaste vadare. Fram och tillbaka mellan arktiska tundran och argentinska pampas tvingades den löpa gatlopp mellan hängivna jägare och den allra sista eskimåspoven siktades på Barbados där den sköts under sydsträcket 1963.
Den kanadensiske författaren Fred Bosworths inkännande bok The Last of the Curlews från 1955 handlar om eskimåspovens sorgliga öde och fick stor uppmärksamhet och blev även en film. Men det var för sent.
Även smalnäbbade spoven, förvirrande lik en mindre upplaga av storspoven, har försvunnit från sina glimmande mader i södra Sibirien. Senast någon såg ett bo var 1924. Enstaka individer av okänd proveniens fortsatte att uppträda på ett par platser runt Medelhavet och i Marocko, men efter 1995 har ingen sett till dem. Är smalnäbbade spoven inte utrotat måste den vara extremt sällsynt.
Nästa spov som möjligen står på tur är den störste och resligaste av de åtta, orientspoven. Mellan häckplatserna i Östsibirien och vinterkvarteren runt Nya Guinea och Queensland sker just nu samma utveckling som Olof Thunman varnade för. Det blir allt svårare för orientspoven att finna föda längs vägen i takt med att inte minst Gula havets stränder bebyggs, förvandlas till hamnar och görs om till golfbanor. Insikten om vad som pågår har dock resulterat i räddningsaktioner.
Med sina långa, böjda näbbar – och eleganta sång - påminner spovarna oss om att vi inte är ensamma. De får oss att stanna till och gör att själen lyfter, åtminstone om vi får tro poeten Robert Burns som också han var förtjust i spovar.
