Pengar och makt till några få

Sedan millennieskiftet har enorma resurser koncentrerats till ett fåtal superrika. En procent av jordens befolkning äger idag mer än femtio procent av alla tillgångar; de åtta rikaste personerna lika mycket som den fattigaste hälften av befolkningen. Mattias Hagberg har läst boken Global ojämlikhet av ekonomen Branko Milanović.

ANNONS
|

Två rika män stod och skröt om vem som var mest förmögen. – Jag kan köpa hela jorden, sa den ene. – Nej, det kan du inte, för jag säljer inte, svarade den andre. En gång var detta ett roligt skämt. Inte nu längre. Humor bygger på kontrastverkan och på oväntade vändningar, på det absurda och det överraskande. Men historien med de två rika männen ligger för nära verkligheten för att någon på allvar ska haja till och skratta. Sedan millennieskiftet har enorma resurser koncentrerats till ett fåtal superrika. En procent av jordens befolkning äger i dag mer än femtio procent av alla tillgångar; de åtta rikaste personerna lika mycket som den fattigaste hälften av befolkningen. Detta är groteska siffror, för att tala med organisationen Oxfam, som ligger bakom statistiken.

ANNONS

En ny tid

Denna enorma koncentration av pengar och makt är ett exempel på hur världen förändrats i grunden. Den globala resursfördelningen ser helt enkelt inte ut som den gjorde för bara två decennier sedan. Vi lever i en ny tid, präglad av ekonomiska förkastningar av närmast seismiska mått. Och det handlar inte bara om de superrika. Nej, det handlar om mycket mer än så. Världen är sig inte lik, skriver den serbisk-amerikanske ekonomen Branko Milanović i sin uppslagsrika studie om global ekonomi, nu på svenska med titeln Global ojämlikhet – nya perspektiv i globaliseringens tidevarv. Den som läst Thomas Piketty kommer att känna igen en del, men Milanović är både bredare och mer lättillgänglig. Medan Piketty främst fokuserat på inkomst- och förmögenhetsskillnader inom länder är Milanović perspektiv i grunden globalt. Det är en viktig skillnad. Ska vi förstå dagens värld måste vi inse att den är helt igenom globaliserad. Milanović använder ordet ”högglobalisering” för att understryka att vi gått in i en ny fas, en fas som förutom framväxten av en superrik internationell överklass präglas av två avgörande förändringar. Framför allt uppkomsten av en global medelklass, i första hand i Sydostasien och Indien, men även i delar av Mellanöstern och Afrika. Men också den västerländska medelklassens ekonomiska stagnation.

ANNONS

Vinnarna och förlorarna

Kort sagt: de stora vinnarna har varit fattiga i Asien och enormt välbärgade i väst, de stora förlorarna den lägre medelklassen i det som en gång var den första världen. Milanović diskuterar orsakerna till dessa förändringar och han formulerar en ny teori för att kunna greppa utvecklingen på ett djupare plan. Han talar om teknologiska och politiska förändringar och om förhållandet mellan avkastning på arbete och kapital. Han skriver bra och till och med hyfsat lättillgängligt, men mycket av detta har avhandlats tidigare. Det är först när han börjar tala om följderna av denna nya resursfördelning som det bränner till på allvar.

Väst i farligt läge

Enligt Milanović befinner sig västvärlden just nu i ett mycket farligt läge. Den tilltagande ojämlikheten och den polarisering som automatiskt följer har krattat för två onda ting: plutokrati och populism. De superrika har ökat sitt inflytande på alla andras bekostnad. Pengar över en viss nivå är inte längre pengar, det är makt. Kanske, resonerar han, har det nu gått så långt att det är dags att börja tala om ”den besuttna klassens diktatur”. Samtidigt har breda folklager blivit allt mer politiskt irrelevanta. Splittringen mellan klasserna har dramatiska följder: den privata lyxkonsumtionen ökar på bekostnad av den offentliga välfärdskonsumtionen, gemensamma utgifter styrs om från skola och vård till polis och privata säkerhetsföretag, olönsamma regioner överges och platser utan ekonomisk potential i den globala konkurrensen negligeras.

ANNONS

Upplagt för social oro

Det är, med andra ord, som upplagt för social oro. Ja, Milanović talar till och med om krig och jämför med situationen före Första världskriget. Ovanpå detta lägger Milanović ytterligare en global komponent: migrationen. Trots tredje världens uppgång finns det fortfarande betydande skillnader mellan nord och syd. Han talar om en medborgarskapspremie, om en sorts nedärvd ojämlikhet kopplad till plats. Bara genom att vara född i någon ekonomiskt expansiv region i till exempel Sverige eller USA har man automatiskt ett försprång. Är det då så konstigt att människor vill kompensera för den orättvisan genom att flytta? Knappast. Det är mänskligt och fullt legitimt att önska sig ett bättre liv. Att kväsa den önskan är detsamma som att bädda för konflikt. Milanović slutsats är tydlig: Ska vi förstå dagens samhälle måste vi våga prata om motsättningar mellan såväl klasser som platser. Och vi måste förstå att utjämning är det enda som återstår om vi vill skapa en fredligare värld.

ANNONS