Vi är upprörda men inte överraskade, sa Göteborgs teaterchefer efter det gemensamma uppropet #tystnadtagning där fler än 700 skådespelare vittnade om sexuella trakasserier och övergrepp inom teater- och filmvärlden. Sedan dess har bransch efter bransch följt, ett pärlband av vittnesmål från akademiker, jurister, restauranganställda, musiker, florister, politiker, transportarbetare och fackanställda.
I dag är det dags för oss journalister. Och fler kommer följa efter oss. För sexism och trakasserier finns i alla branscher. Det finns överallt där män finns.
I stängda Facebook-grupper har jag sett mina kollegor stapla exempel på varandra, exempel på maktmissbruk, kränkningar och sexistiska handlingar av män i varierande position. Och sedan efteråt, exempel på chef efter chef på landets största mediebolag som systematiskt mörkat, tystat och bagatelliserat sexuella övergrepp av och på deras anställda.
"Inga chefer kan välja att blunda"
Det där går inte längre. Inga chefer kan välja att blunda, inga män kan välja att inte förstå.
Det vi vittnar om är inga enskilda händelser, det är tusentals. Det är strukturer, livstider av orättvisor, och när vi väl börjat dela med oss till varandra finns plötsligt ingen hejd. Ett vittnesmål som öppnat upp för nästa, tills de blir omöjliga att tysta.
Effekten av vår revolution kommer inte bli att män slutar missbruka sin makt och position. Det kommer inte bli att alla män slutar våldta, sexuellt ofreda eller förgripa sig på kvinnor. Men vi kommer vägra att backa när vi nu äntligen tagit ett steg mot något som varit en avlägsen dröm, ett omöjligt tillstånd, av ett patriarkat som har fallit och inte kan återuppstå.
För nu får männen gå, geniförklarade eller högt uppsatta spelar ingen roll. Nu får de gråta ut bäst de vill, för det är vår tur att inte lyssna.
"Patriarkatet kommer att falla inom din livstid", sa Lisa Ekdahl till Aftonbladets reporter Jan-Olov Andersson för bara ett år sedan. Det trodde jag inte då.
Nu tror jag annorlunda. Vid sidan av #deadline och alla andra branschers upprop har jag haft mitt eget, med mina vänner. Vi har läst och gråtit och haft gåshud så vi fryser för vi ser en revolution i realtid som utspelar sig på skärmar, på scener och i tv-apparater. Vi har själva börjat lyfta på stenar och dra i trådar för att långsamt minnas vad vi försökt glömma. Hur rädda vi varit, hur arga vi varit, hur mycket vi skämts fast ingen skuld varit vår.
Vi är inte heller ett dugg förvånade. Men vi är förbannade. Och vi kommer inte vara tysta längre.
