Omkörd av en norsk jente i femårsåldern

Fugletitting är en perfekt sysselsättning till frukost, konstaterar Maria Näslund som varit i Norge och åkt skidor.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Vi har åkt till landet Skam, men uppe på fjället är det ingen som skäms. Man skulle kunna säga att högfjällshotellet vi bor på är själva motsatsen till ängslighet; här är allt som det alltid har varit och ingen vill ha det på något annat sätt. Det är väldigt skönt.

I matsalen, med inredning som inte riktigt skulle gå hem i storstadstidningarnas bostadsbilagor, har alla sina bestämda bord vid middagen och man förstår snart att vissa har haft samma i många år, kanske i decennier. Jag är särskilt fascinerad av ett äldre par som vid varje måltid sitter bredvid varandra istället för mittemot. Sitter de likadant hemma vid köksbordet? Eller är det för att få bra utsikt över rummet och alla gäster? De ser hur som helst ut att trivas och pratar med varandra där de sitter lite som Waldorf och Statler på sin balkong i Mupparna.

ANNONS

Snart har vi själva fallit in i rutinerna och har outtalade men bestämda platser kring vårt bord. Vi har tur som har ett fönsterbord, vilket innebär vacker utsikt och möjlighet till fågelskådning. Vid varje fönster ligger en fågelbok och utanför i snön står fågelbord som ökar chansen till spännande iakttagelser. Det är inbjudande, men förstås helt frivilligt och framförallt totalt okänsligt för trender. Här behövs ingen Anders Bagge eller Martina Haag för att göra fågelskådning intressant. Möjligen lite mer vår – och sämre wifi.

Fugletitting är för övrigt en perfekt sysselsättning till frukost; när jag växte upp på sjuttiotalet var just detta min skärmtid. Vår granne hängde allt möjligt ätbart i sitt lilla träd – jag menar allt – och bland fåglar blev stället snart känt som bästa krogen i radhusområdet. Det var festligt och fullsatt nästan jämt och varje morgon ett härligt kvittrande – vi kan kalla det twitter.

Vid frukosten på hotellet är det fri sittning, men alla håller sig inom sitt område. När barnen parkerar en tallrik på ”fel” bord blir de genast bortkörda av en stammis med högre matsalsstatus. Han ställer ner sin medhavda termos och låda för lunsjpakke med en smäll och sen är det inte mer med det.

ANNONS

Norrmännen är ju experter på lunchsmörgåsar och det är bara svenska amatörer som betalar 150 kronor för en korv med mos i backen. De äter sin brunostmacka i liftkön mellan åken och skrattar hela vägen nerför fjället. Själv väljer man en blå backe (lätt) och befinner sig snart i ett parti som skulle klassas som svart (brant) i Sverige. Samma sak ute i spåret. Man letar desperat på kartan efter en lagom runda utan för många backar – var är namn som Platten? – men varje spår är en bergochdalbana med okänd slutstation. Till slut hittar jag mitt spår. Det heter Älgen, går runt stugområdet och är skyltat med mycket pedagogiska bilder för alla barn. Redan efter 100 meter blir jag omkörd av en norsk jente i femårsåldern som snabbt saxar upp för en backe.

Det gör ingenting. Jag är fortfarande snabbare än danskarna och nästa år är det ingen som tar mitt bord i matsalen.

ANNONS