Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, skriver GP:s Hanna Jedvik.
Allt är för bra nu, sjunger Veronica Maggio och Håkan Hellström upprepade gånger i sin duett Hela huset.
"Jag knäpper några bilder och skrattar för mig självI
samma stund så vet jag att allting har ett slut"
I Veronica Maggios text handlar det om den där magiska natten och en fest som gärna får pågå för evigt. Ändå skaver vetskapen om att såväl relationer som fester alltid har ett slut. I Therese Uddenfeldts faktaspäckade bok Gratislunchen – eller varför det är så svårt att all har ett slut är det jordens resurser, med fokus på oljan, som står i centrum för mänsklighetens förnekande. Framför allt lyfter Uddenfeldt fram vår förmåga att sticka huvudet i sanden vad det gäller den förestående kollapsen och hur vi fortsatt blundar inför det faktum att vi frivilligt rusar mot en brakande baksmälla med förbundna ögon. Bäst att njuta nu, tänker vi och vägrar bryta vårt frosseri och det envetna ödeläggande av jordens resurser som följer på det.
Festen pågår för fullt, dygnet runt och världen över.Oljan fortsätter att pumpas upp allt medan underjorden töms på sina resurser. I vilken takt och hur mycket kartlägger Therese Uddenfeldt med noggrannhet och precision. Varför gör vi på detta viset? Är den högst berättigade frågan som Therese Uddenfeldt ställer sig. Och som hon gör det.
Therese Uddenfeldt tar avstamp i filosofen René Descartes och Erik Gustaf Geijer, även han filosof och författare som föddes 1783 i Ransäter i Värmland, för att föra in mig som läsare i deras tankar om materialism och hur vi endast behöver vår ande för vår existens. "Jag tänker, alltså är jag," för att citera Descartes.Eller "Härav förstod jag att jag var en substans, vars hela väsen eller natur är att tänka och som för att existera icke behöver äga något rum och icke är beroende av något materiellt."
Erik Gustaf Geijer refererar Uddenfeldt till vad det gäller såväl vårt beroende av naturen, och dess resurser, som vår innerliga relation till den, trots dess flyktighet. Som något som var på väg bort redan på tidigt 1800-tal. Ett fenomen som även Henry David Thoreau utforskar i sin klassiker Skogsliv vid Walden om hans egen tillvaro som självförsörjande och levandes på naturens resurser, på flykt undan den moderna civilisationen. Detta redan 1854 då den första utgåvan av boken gavs ut.
Och ändå står vi här idag. Konsumerandes och producerandes som aldrig förr och fortfarande utan något rimligt och hållbart alternativ till oljan som så småningom ska sina. Att tänka för att leva räcker uppenbarligen inte långt för dagens individcentrerade människor.
Och vad det gäller alternativen exemplifierar Uddenfeldt med att ifall hela världenssockerskörd för år 2010 skulle omvandlas till etanol skulle det räcka till tre procent av bränslebehovet som vi har idag. Om vi skulle samla ihop alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera till drivmedel skulle det endast täcka 25 procent av transportsektorns energibehov. Då pratar vi alltså inte om exempelvis uppvärmning, tillverkningsindustrin, asfalten på våra vägar eller oljan i våra kläder och hudkrämer.
För den som inte minns bensinkrisen i Storbritannien år 2000 friskar Therese Uddenfeldt upp minnet och berättar om det som började med att tre bönder tog sina traktorer och blockerade ett raffinaderi i Stanlow i protest mot de höga dieselpriserna. Snabbt utökades protesterna och fler demonstranter slöt upp. Därmed stryptes bensintillförseln till hela landet och inom loppet av några dagar var Storbritannien nära att slås ut fullständigt.Operationer på sjukhus ställdes in, ambulanser fick inte köras snabbare än 25 kilometer i timmen och brandkåren tilläts endast att göra nödutryckningar. Därtill blev el- och vattenbolag oroade över energiförsörjningen. Några synbara spår av denna dyrköpta läxa är svårt att ??vinna i vår industriella värld av idag.
Therese Uddenfeldt gör sitt bästa för att gå till botten med varför mänskligheten gör så här, utan att egentligen få några bra svar. Ty det finns inga enkla. Endast teorier. Däremot lägger hon mycket kraft på att argumentera för varför oljan är en ändlig resurs, vilket kanske framstår som lite överflödigt. Å andra sidan kartlägger hon noggrant uträkningar och tillgångar och hur pass mycket mer långsamt det svarta guldet flödar nu jämfört med tidigare. Framför allt visar hon på det komplexa i att det visserligen går att utvinna lika mycket energi i dag, men det hela tiden tar mer kraft och kostar mer pengar. Vilket för oss tillbaka på ruta ett igen. Ett nollsummespel minst sagt. Som dessutom inte kan pågå i all evighet.
Även David Jonstad är med sin bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga aktuell i debatten om just de sinande naturresurserna och vårt överanvändande av fossila bränslen. Likaså uppehåller också han sig en hel del kring begreppet kollaps, vilket också var titeln hans förra bok. Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, med oljan som ständig ekonomisk motor.
David Jonstad tar ner problematiken på individnivå och driver tesen om att en klok väg attavlasta jordklotet är att lämna staden och flytta ut på landet. Där kan vi leva mer i samklang med naturen – självförsörjande och mer energisnålt. Bara att hålla liv i en storstad med allt vad det innebär i form av infrastruktur, kollektivtrafik och byggnationer kräver åtskilligt med energi.
Dock blir de ständiga jämförelserna mellan smutsig betong och ren natur något tjatiga och påstående om hur vi alla får ett ökat välbefinnande i naturen jämfört med storstaden känns något programmatiska och enkla. Dessutom finns det en ansenlig mängd svenskar som varken lever i betongen eller skogen. Många bor i små och medelstora städer, inte sällan i villor, radhus eller småhus med gräsmattor, häckar och naturen runt knuten. I våra svenska förorter kryllar det av grönområden och promenadvägar genom skogsdungar. Att det enda alternativet mot självhushållning skulle vara lägenhet i Stockholms innerstad avspeglar kanske snarare författarens egen livssituation än gemene mans. Även om David Jonstad utgår från sin egen livsresa så blir kontrasten väl bjärt i jämförelse.
Däremot gör David Jonstad, precis som Therese Uddenfeldt, en diger historisk genomgång och slår hål på ett par myter om det svenska jordbruket och dess historia. Dock är Uddenfeldts genomgång betydligt mer djuplodande och bottnar rent vetenskapligt på ett annat vis än Jonstads, även om han är nog så påläst. Men Uddenfeldt har ett annat driv i sitt berättande, en språklig briljans och en pedagogisk förmåga som sällan skådas. Men så är Therese Uddenfeldt, med sin bakgrund som kulturjournalist, numera även högstadielärare.
Hur som helst läses dessa två böcker alldeles utmärkt i kombination. Börja med Gratislunchen och låt dig förfasa och fortsätt med Jordad och förändra ditt sätt att leva.Den som vill bygga ut läsningen ytterligare kan ta sig an Helena Granströms utmärkta Det som en gång var.
