Kapitalismen är ingen konspiration. Vore den en sådan blev den onekligen enklare att handskas med, och det är naturligtvis längtan efter ostörd intellektuell matsmältning som gör att antisemitismen – antydningar om ”judekapitalism” – ånyo dyker upp på nätet och i viss hiphop. Av detta blir det grupp mot grupp i stället för koncentration på ekonomisk makt.
Men marknaden ser varken till jude eller grek, den behöver inte konspirera, och är ingen norm att bryta medelst experiment med livsstilar, den radikala medelklassens vanligaste tidsfördriv. Den är bliven självklar, som en impregnering. Min farfar, småtorpare och socialdemokrat, uttryckte sakläget med ett gammalt folkligt ordstäv: ”Horan och hallicken regerar världen”.
Nu moderniserat givetvis, med sin tid, man vill hela samhället väl – hos oss i Europa alltså. Denna moderna kapitalism har sin uppförandekod, sin etik. Den hänger sig åt idéer om hållbarhet och gott miljötänkande.
Och officiellt när det gäller sina förbindelser utomlands också. Om dessa – med koncentration på mode- och beklädnadsindustrin – har Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom skrivit en reportagebok, Modeslavar. Läs den. Den är full av fakta, siffror och ibland rörig i sin komposition, vilket på sitt sätt är följriktigt, då denna globalt verkande, aldrig vilande kapitalism också är extremt svåröverskådlig. Kanske för många så kallade aktörer själva.
Också för oss som lever av den, i detta fall kunderna? Självklart.
Vi inhandlar alltmer kläder, och betalar allt mindre för dem. Detta innebär bedrövliga förhållanden för arbetarna där kläderna produceras. De flesta kläderna är sydda i Asien. Det är dessa industrier som exempelvis H&M köper produkterna av.
Vi kan tillåta oss bli finkänsligt bestörta av sexistisk reklam för damunderkläder; i kedjans andra ände gäller barnarbete till lägsta tänkbara löner, upp till fjorton timmar om dagen. Det innebär barn som jobbar i stället för att gå i skolan. Som inte får gå till toaletten när de vill. Arbetare som uppmanas ljuga om arbetstider ifall det kommer kontrollanter. Miljöförstöring, sjukdomar och usla fabriksbyggnader med sprickor genom fundamenten. I Bangladesh rasade 2013 ett hus med klädesfabriker, resulterande i över tusen döda. Detta är priset för vårt mode.
Enligt kapitalismens inre logik? Men man ska akta sig för att göra en determinism av detta, ett slags strukturell konspiration utan konspiratörer, en automatik. Och bedrövligheterna är som sagt inget de svenska klädesföretagen alls önskar, tvärtom, försäkrar de. Men också den ärligaste godhet kan vara flink med förträngningar när vinster står på spel.
Sambanden är, om inte konspiratoriska, så dunkla. När bokens författare exempelvis frågade det framgångsrika svenska företaget Gina Tricot om en lista på de företag som syr deras plagg, nekades de denna med hänvisning till att det är en affärshemlighet.
Så de sökte själva och fann bland annat en förbindelse mellan Gina Tricot och Shinest Apparels i Bangladesh. Ett halvår innan författarnas besök genomförde ingenjörer en granskning av en av Shinest Apparaels fabriker och fann grava fel; byggnaden riskerade att kollapsa, pelarna ansågs för klena. Och 2010 dog tjugoen arbetare då H&M-leverantören Garib & Garib eldhärjades. Kärnstrand och Andersson Åkerblom har mängder av liknande exempel.
Till det suddiga och svävande hör vems ansvar detta är; ungefär samma dunkelhet som i Sverige då ansvar för arbetsskador och dödsolyckor på arbetsplatser ska fastställas. ”Vadå, säger ni att man inte följer reglerna på fabriken som levererar kläderna till våra butiker?? Då får vi säga till dem. Vad är det ni säger, följer de inte reglerna, trots att vi sagt till dem? Då får vi säga till dem igen.” Det är intrycket jag får vid läsningen av Modeslavar, en ständigt cirkelgång. De svenska modeföretagen vill förmodligen väl, enligt uppförandekod och allt, och att den ena handen inte alltid vet vad den andra gör är här troligtvis sant.
Men, som min farfar också skulle säga: över all anständighet, vänskap, solidaritet står den heliga profiten. Ingen konspiration, utan en mänsklig verksamhet. Som bara kan korrigeras av en annan, den politiska.