I dag har Dawit Isaak suttit fängslad i 16 år och diskussionen har sedan han greps rasat om den bästa strategin för att få honom fri.
Jag var i Eritrea i fjol med ett unikt journalistvisum och kunde på plats i Asmara notera en större öppenhet gentemot journalister och fick svar på de frågor jag ställde.
För ett par år sedan avvisades frågor om Dawit Isaak med aggressivitet. Nu möttes jag av besked om att han är vid liv och att han behandlades bra, men att frågan om en lösning var en intern eritreansk angelägenhet.
Efter att ha intervjuat ministrar och soldater som slagits trettio år i skyttegravarna blev det tydligt att det inte fanns någon ”press” i världen som kan få Eritrea ner på knä och börja ”lyda” Sverige.
Inte ens en militär intervention skulle få ett sådant resultat. De styrande skulle antagligen gå upp i bergen, gräva ner sig och vänta ut utvecklingen i ytterligare 30 år.
Hot och sanktioner är i dagsläget dömt att misslyckas eftersom den bygger på en okunskap om det nuvarande eritreanska ledarskapet och landets historia.
För att bli trovärdiga och bygga en relation måste vi i Sverige också stå upp för Eritrea i gränskonflikten med Etiopien om staden Badme.
I våras var det 15 år sedan gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien avgjordes av den internationella skiljedomstolen i Haag, där det konstaterades att det omstridda området Badme tillfaller Eritrea.
Ändå är denna brännheta gränskonflikt något som sällan uppmärksammas. Häri ligger nyckeln till en förståelse av landet och utvecklingen.
En annan slående känsla under min reportageresa var hur lite kontakt det fanns mellan våra länder. Man såg inga spår av några biståndsprojekt, inga ungdomsutbyten, inga investeringar.
Tittar man bakåt i historien finns starka band att knyta an till, från missionärernas arbete under 1900-talet till solidaritetskampanjer under det långa befrielsekriget.
Efter min hemkomst skrev jag och sa att det var hög tid att vi alla som landsmän till Dawit Isaak frågar oss själva vad vi som medborgare kan göra för att bryta isoleringen av Eritrea och öppna upp fler kontaktytor.
Frågan är om inte Sveriges relation till Eritrea är allt för viktig för att överlämna till våra politiker. Det är dags att bryta med beröringsskräcken och avmystifiera det lilla landet på Afrikas horn.
”Varför inte inleda samarbeten mellan skolor, sjukhus, musikfestivaler, fotbollsklubbar och företag i respektive land? Är du idrottsledare? Varför inte ta kontakt med ett eritreanskt ungdomslag?
Sjunger du i kör? Finns det eritreanska körer att besöka och inleda utbyten med? Arrangerar du barnteatrar? Varför inte kontakta kulturföreningar i landet?”
Sedan dess har inget hänt. Snarare tvärtom. Man läser ofta samma texter med krav på hårdare tag.
Medan de idéer som hade krävt politisk mod lämnats orörda i rädsla för kritik.
Under sommaren gavs Asmara världsarvsstatus av det internationella FN organet UNESCO, men inte ens det verkade föranleda några bilaterala projekt eller arkitekturresor.
Det kanske låter naivt att komma med idéer om kultur och civilsamhället till ett land som är hårt sanktionerat, men jag tror att det krävs att nya kontaktytor öppnas upp: Människa till människa. Förening till förening.
Utan att man för den skull viker en tum i kravet på Dawits frihet. Eller på det brottsliga i att hålla människor inspärrade utan rättegång i 15 år.
Det är också oundvikligt att jämföra med mitt eget fall.
Jag är en fri man i dag och kan delta på Bokmässan eftersom Sverige från första stund prioriterade relationerna med Etiopien där jag satt fängslad.
Sverige kom fram till att samtal och dialog med diktaturen skulle ha bäst möjlighet att leda till ett önskat resultat; frisläppandet av två svenska medborgare.
Fokus låg på att få ut svenska medborgare – inte att bekämpa eller förnedra ett land.
Det är därför viktigt att vi alla redan nu i höst gör allt vi kan utifrån våra olika utgångspunkter.
Om inte Dawit kan ta sig till Bokmässan, eller bojkotta den om han så skulle vilja – varför inte bidra till en bokmässa i Asmara?
FAKTA: För 16 år sedan
I januari efterträdde George W Bush Bill Clinton som USA:s president.
I februari bröt galna ko-sjukan ut i Storbritannien, i mars blev Maud Olofsson partiledare för Centerpartiet.
I april arresterades Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic och utelämnades till krigsförbrytartribunalen i Haag.
I maj åkte Sveriges statsminister Göran Persson till Nordkorea.
I juni utbröt kravaller vid EU-toppmötet i Göteborg.
Den 11 september utsattes USA för terrorattacker mot World Trade center och Pentagon, nästan 3 000 människor dog.
Dawit Isaak greps den 23 september 2001 i sitt hem av eritreansk polis.
