Vad en ”man cave" är för något vet de flesta; det hörs om inte annat på ordet – mansgrotta. Om man bildgooglar ”man cave" inser man snart att panelklädda väggar, biljardbord, stora tv-skärmar, dålig belysning och barstolar är stort i grottvärlden. Inte helt olikt sjuttiotalets gillestuga om du frågar mig, men poängen är väl just att inte fråga en kvinna.
Hursomhelst, nu har ”man cave" fått konkurrens av ”she shed", läser jag i Wall Street Journal. ”She shed" är ett klatschigt uttryck på engelska, men svårare på svenska. Kvinnoskjul? Honkoja? Inte riktigt den positiva klang man vill åt. Men så ser jag bilderna från reportaget och inser att det handlar om att skaffa sig ett litet hus på tomten. Ett hus! Först måste man alltså ha ett hus med en tomt och sen ska man bygga sig en liten tjejstuga dit man kan fly från sitt större hus. Hej i-landsproblem. Det lilla huset ska gärna ha rosa inredning, fluff och blommor på miniverandan, enligt den amerikanska tidningen. Lekstuga?
Dagens stressade kvinnor behöver space (no shit) och det betyder att lämna huset, berättar reportern lite lagom distanslöst. ”Om jag hade varit kvar inne hade någon snart ropat mamma”, säger en 42-årig trebarnsmamma som skaffat ”she shed".
Men det är alltså lugnt om man springer över till sin stuga? Kødder du? Barn kan visserligen uppfatta 20 meter som flera kilometer om det handlar om sträckan till soptunnan, men de hittar alltid – jag menar alltid – till hemmets informationsdisk. Och det gäller även om den gömmer sig i ett rosa hus på gräsmattan, jag lovar.
En mycket bättre idé är att dels skaffa sig ett eget utrymme i hemmet där man kan ha sina saker i fred – ett rum, en skrubb, ett skrivbord – dels att ta sig lite längre bort när man behöver space. Skogspromenad med en kompis är troligtvis drottningen av ”she sheds”: hälsosamt, rofyllt och med dålig mobiltäckning. Mycket billigare än att bygga ett hus dessutom.
Att människan behöver fly ibland är inte konstigt. För oss som har arbetsplatsen i hemmet kan dock behovet se annorlunda ut – jobbar man ensam behöver man snarast fly FRÅN sin grotta. Genom åren utan arbetskamrater har jag blivit fullfjädrad kontorsromantiker; arbetsplatser med fikarum och passerkort är mitt rosa fluff. Blir jag inbjuden är jag där snabbare än du kan säga ”she shed". Läser lappar om vems tur det är att baka, testar kaffet, kollar klädkoden, provsitter ergonomiska stolar – kontorsknarkar.
I veckan var jag på seminarium på ett helt nytt och mycket tjusigt kontor med kalasläge vid Ullevi. Det var intressant med digital bokföring och nya lösningar – jag är även mötesromantiker – men framförallt var det fest att sitta med andra människor och äta frukost. För som alla förstår är det egentligen inte själva kontoret man vill åt; det är människorna. Därför är mitt lunchträningsgäng på gymmet en av dagens viktigaste rutiner – och roligaste. Grottan är överskattad.
