Maria Näslund: Tomheten efter nya Twin Peaks

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”What about the FBI?”

”I am the FBI.”

Det tog sin tid, men när agent Cooper till slut vaknade (om han nu gjorde det) så var det med omisskännlig stil och värt all väntan.

Twin Peaks: The return på HBO Nordic har gått i mål, men saknar slut. Tv-serien fortsätter sitt liv hos varje tittare och i min sms-historik kan man följa varje avsnitt genom försök till analys och med citerade repliker.

”Got a light?”

Den tidigare ganska komplicerade frågan är numera så laddad att den kan tända en hel stad, om inte universum. Dialogen mellan FBI-männen Gordon Cole och Albert Rosenfield är dock alltid i en klass för sig:

ANNONS

”What kind is it?”

”23.05”.

Tomheten efter 18 avsnitt och lika många timmar är påtaglig. Det har varit så lyxigt att gå omkring och längta till måndag och veckans oslagbara tv-fest. I början ställde jag klockan och slukade Cooper och hans dubbelgångare före frukost, men det kändes lite som när man äter upp allt biogodis under reklamen. Det var liksom över för fort, för tidigt, och måndagen blev plötsligt väldigt lång. Snart lärde jag mig att varje nytt avsnitt skulle avnjutas sent på kvällen när huset tystnat och kon flugit över månen.

Om de första säsongerna av Twin Peaks på sin tid förändrade det vi kallar tv-serier så måste man säga att återkomsten tar ytterligare ett kliv. Jag ser och följer (för) många dramaserier av olika slag. Vissa är bra, andra mediokra, några få är smått fantastiska. Men gemensamt för alla är att de följer någon form av mall för hur en tv-serie ska vara uppbyggd. Ibland överraskas vi av en klurig vändning och det händer att en skicklig manusförfattare sticker ut – men ändå: det mesta är hyfsat utstakat. Det finns en linje i tid och rum, man vet ungefär vart man ska och det är mycket sällan man hamnar på okänd mark.

ANNONS

Men så kommer David Lynch och bara struntar i alla regler. Plockar isär och låter bli att sätta ihop, introducerar personer som aldrig kommer tillbaka, ställer frågor utan att ge några svar. Att se denna tredje säsong har varit som att titta på ett konstverk i 18 avsnitt – en omtumlande upplevelse som aldrig någonsin varit förutsägbar. Jag älskar hur Lynch leker med oss, med tv-mediet, med konsten. Dessutom är han ofta rolig.

Humorn har en viktig roll i nya Twin Peaks; ibland handlar det om ren slapstick och galet bisarra scener. Detta stör förstås en del människor som gillar att ordna saker i fack med stängda lock: Vad är det här för fars? Det är troligtvis samma personer som har svårt för humorn i Pontus Stenshälls uppsättning av Utvandrarna på Göteborgs stadsteater. Jag tyckte om föreställningen (även om den hade brister), inte minst för att man vågar leka med formen och tillåter sig att bryta illusionen och skratta – utan att tappa allvaret.

Jag misstänker att David Lynch skulle gilla uppsättningen. Brecht också, för den delen.

”See you at the curtain call”, som Dale Cooper säger i finalen av ”Twin Peaks: The return.

ANNONS