När premiärminister Theresa May i april överraskande utlyste nyval hade Konservativa partiet ett tjugoprocentigt försprång i opinionsmätningarna, medan Labourpartiet såg ut att vara på väg mot sitt sämsta valresultat sedan 1930-talet. Det var just den till synes garanterade jordskredssegern för de konservativa som från första början fick May att utlysa valet. Av alla val som hålls i Europa i år verkade det vid den tiden som om det brittiska valet skulle bli det minst intressanta. I själva verket har det nog gett ett av de mest oväntade resultat som vi får se i Europa i år.
Det blev långt ifrån någon jordskredsseger för de konservativa – i stället förlorade de mandat och sin majoritet i parlamentet. Och Labour blev långt ifrån utplånat utan betraktas nu av många som det rimligaste regeringspartiet, och Jeremy Corbyn, som ända till helt nyligen hånades som en vänstervriden kvarleva från 1970-talet, ses som en mer trovärdig premiärminister än Theresa May.
Men vad var det då som hände? Konservativa partiet, och Theresa May i synnerhet, gjorde en ovanligt usel valrörelse. De konservativa framställde valet som en ledarskapskamp mellan May och Corbyn, mot bakgrund av de förestående brexitförhandlingarna. Förhandlingarna krävde ett ”starkt och stabilt ledarskap”, som bara May kunde erbjuda, hävdade de konservativa.
Ledarskapsproblem
Problemet var att Mays ledarskapsmeriter smulades sönder vid minsta antydan till press. Hon vägrade medverka i tevesända debatter med andra partiledare. Journalister hindrades från att prata med henne när hon åkte omkring i landet under valrörelsen. Och när en av de viktigaste punkterna i hennes valplattform, nämligen finansieringen av äldrevården, utsattes för hård kritik, bytte hon helt enkelt ståndpunkt till den rakt motsatta och låtsades att hon inte hade gjort det.
Uppfattningen att May var en stark ledare fick sig en rejäl törn. När valet så inte längre i första hand var en fråga om ledarskap, och när uppfattningen att May skulle vara en bättre ledare än Corbyn inte längre höll streck, kom valet att kretsa mycket mer kring vanliga politiska frågor. De konservativa ville att valet helt och hållet skulle handla om brexit, men det var de inhemska bekymren – åtstramningspolitiken, urholkandet av välfärdsstaten, det erbarmliga tillståndet i sjukvården och de brittiska skolorna – som hamnade i förgrunden. Och det gjorde också ilskan över effekterna av sju års Torypolitik. De frågor som folk verkligen ville ha svar på handlade inte om brexit i sig utan om vilket slags Storbritannien som skulle ta form i en värld efter brexit.
Terrorattentat avbröt
Valrörelsen avbröts av två allvarliga terrorattentat. Först kom det fasansfulla dådet i Manchester, när självmordsbombaren Salman Abedi dödade tjugotvå människor på en Ariana Grande-konsert med framför allt tonårsflickor i publiken. Därefter, mindre än två veckor senare, kom attentatet på London Bridge, då en skåpbil plöjde rakt in bland fotgängare, varpå tre knivbeväpnade män hoppade ut och urskillningslöst högg ner restaurangbesökare.(När jag skriver det här har det just skett ännu ett terrorattentat, men den här gången verkar det ha varit en islamofob som gick till angrepp mot muslimska moskébesökare i norra London, vilket påminner oss om att det urskillningslösa raseriet inte bara förekommer bland islamister.)
I normala fall brukar en nation som upplever sig som hotad sluta upp bakom den sittande regeringen och stödja det parti som står för lag och ordning. Detta borde ha gynnat Konservativa partiet. Det gjorde det inte. Mays usla valkampanj, i kombination med att oppositionen lyckades lyfta fram det faktum att regeringens nedskärningar hade lett till färre poliser, gjorde att de konservativa misslyckades med att utnyttja terrordåden i politiskt syfte.
Och hur är läget i Storbritannien nu? Framför allt förvirrat. De konservativa är fortfarande det största partiet i parlamentet, men de är tvungna att bilda en koalitionsregering. Det enda partiet som vill samarbeta med dem är Demokratiska unionistpartiet (DUP), en hårdför protestantisk gruppering från Nordirland som är emot både abort och samkönade äktenskap och ser homosexualitet som en styggelse.
Frågetecken kring brexit
Den viktigaste frågan som den nya regeringen har framför sig är brexit. Förhandlingarna kring Storbritanniens utträde ur EU skulle enligt planerna inledas i går. Varken Konservativa partiet eller Labour har någon heltäckande plan för vilken typ av relation de vill att Storbritannien ska ha till EU.
Diskussionen utmålas som att den handlar om ”hård brexit” kontra ”mjuk brexit”. ”Hård brexit” betyder i grund och botten att Storbritannien inte bara lämnar EU, utan också den inre marknaden. ”Mjuk brexit” är en uppgörelse som innebär att Storbritannien går ur EU men stannar kvar i den inre marknaden (eller åtminstone har fritt tillträde till den), eventuellt som medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detta är det så kallade ”Norgealternativet”.
Många kommentatorer menar att ett parlament där inget parti har egen majoritet, liksom en svag regering, ökar sannolikheten för mjuk brexit. Men varje uppgörelse som låter Storbritannien stanna kvar i den inre marknaden skulle också automatiskt innebära att Storbritannien måste ge EU-medborgare rätt att arbeta och bosätta sig i Storbritannien. Både Konservativa partiet och Labour har tagit stark ställning mot den typen av fri rörlighet, och i synnerhet de konservativa har skruvat upp sin retorik mot invandring. Det är svårt att se hur önskemålet om en mjuk brexit kan förenas med rädslan för den fria rörligheten. Följden blir då troligen ännu mer oklarheter i brexit och i Storbritanniens förhandlingar med EU.
Även inrikespolitiskt kommer det troligen att bli kaotiskt. En mycket viktig internationell utveckling på senare år är att de traditionella höger- och vänsterpartierna har tacklat av och nya, upproriska, ofta populistiska partier vuxit fram. I Frankrike har framgångarna för först det högerextrema Front National och nu mittenpartiet En Marche med den nye presidenten Emmanuel Macron i spetsen nästan utplånat de gamla partierna på vänsterkanten och allvarligt försvagat de traditionella partierna på högerkanten. I USA har Donald Trumps maktövertagande och i någon mån Bernie Sanders uppdykande bringat oreda i både Republikanernas och Demokraternas mittenfåra.
Det paradoxala med det brittiska valet var att kravet på politisk förändring tog sig uttryck i en återgång till ett traditionellt tvåpartisystem samtidigt som nya, upproriska grupperingar slogs tillbaka. Konservativa partiet och Labour fick tillsammans hela 85 procent av rösterna. UKIP, det populistiska parti som har varit mest pådrivande i motståndet mot både invandring och EU, är nästan helt borta från valkartan och fick knappt 2 procent av rösterna, 13 procentenheter mindre än vid förra valet.
Men även om valet visade sig bli en återgång till tvåpartisystemet, så är det inte en återgång till gamla politiska förkastningslinjer. Väljarkåren samlades kring Tory- och Labourpartierna, men splittrades längs andra linjer. De gamla kategorier som förr definierade vem som röstade på Labour respektive Torypartiet – kategorier som klass och geografisk region – fungerar inte längre. Nyare kategorier, till exempel ”globalister” respektive ”nationalister” och ”stannare” respektive ”lämnare”, kan inte heller förklara denna splittring.
Instabila koalitioner
Båda partierna rymmer instabila koalitioner. Historiskt sett riktade sig Konservativa partiet till några tydligt avgränsade väljargrupper – markägare på landsbygden, företagare i storstäderna – och stöddes av vissa institutioner, till exempel Church of England, som en gång i tiden brukade kallas ”Torypartiet i bön”. I dag kan partiet inte längre räkna med stöd från sina traditionella väljargrupper; näringslivet har till exempel på sin höjd en ljummen inställning till Torypartiets politik, särskilt när det gäller EU. Det är en av anledningarna till att Torypolitiken har blivit så motsägelsefull – den formas inte längre organiskt av behoven hos partiets väljargrupper i samhället.
Labour står inför ett liknande problem. Partiet grundades av fackföreningsledare för att företräda medlemmarnas intressen i parlamentet. Det hade sina glansdagar under efterkrigstiden, då det rådde ett brett samförstånd kring en keynesiansk ekonomisk politik och att staten skulle användas som hävstång för samhällsförändringar, och då fackföreningarna kunde vara med och forma politiken.
Allt det är borta. Den keynesianska politiken har ersatts med marknadsliberalism, fackföreningarnas makt har urholkats och arbetarklassen har mist sin betydelse som politisk kraft, och allt detta har gjort Labour till ett parti som varken är säkert på sin väljarbas i samhället eller sina politiska grundvalar. Under Tony Blairs ledning klippte Nya Labour, precis som många andra socialdemokratiska partier i Europa, av banden till fackföreningarna och sina rötter i arbetarklassen och gjorde om sig till ett parti för den urbana medelklassen. Det projektets misslyckande ledde till att den fritänkande vänsteraktivisten Jeremy Corbyn lyckade ta partiledarposten i Labourpartiet 2015.
Det blev i sin tur den tändande gnistan till ett brutalt inbördeskrig mellan politiker i Labours mittenfåra och Corbyns vänsterflygel. Labours relativa framgångar i valet har dämpat de interna stridigheterna. Men Labours grundproblem är ännu inte lösta. Visst gick det bättre än väntat för Labour, men efter nästan ett årtionde av åtstramningspolitik och den utbredda ilskan över Torypartiets politik, i fråga om allt från den offentliga sjukvården till kollektivtrafiken och utbildningsväsendet, så var det förvånande att partiet bara kom på andra plats. Resultatet var bara en seger om man mäter efter den låga ribba som Labour har satt upp för sig självt på senare år.
Med tanke på vilken instabilitet som sannolikt kommer att råda under den kommande mandatperioden så är det högst troligt att den allmänt utbredda ilskan över tillståndet i Storbritannien kommer att växa. Den nakna vrede som har brutit ut över myndigheternas totalt inkompetenta hantering av efterverkningarna av den fruktansvärda eldsvådan i västra London i förra veckan, en brand som kan ha krävt nästan hundra människoliv, och raseriet över följderna av den politik som har varit med och skapat den här tragedin, kan mycket väl bli en vändpunkt i brittisk politik.Vilken form den ilskan kommer att anta, och vem som kommer att forma den, det blir den avgörande frågan under den kommande perioden.
Översättning: Helena Hansson
