Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/4

Kvinnorna som bröt tystnaden

Eva Borgström skildrar åtta kvinnliga författarskap som vågade skriva om lesbisk kärlek – från öm väninna till öppet älskande. Malin Lindroth saknar en tydlig berättarröst men inspireras av kvinnornas mod och integritet.

Sakprosa

Eva Borgström

Berättelser om det förbjudna - Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1930-1935

Makadam

Det finns väl inga standardrecept för hur man skriver stora romaner? Jo då, vill jag påstå. Jag känner till i alla fall ett. ”Gå dit där tystnaden finns och säg något”. I den mån man lyckas följa journalisten Amy Goodmans berömda råd – konsekvent, envist, utan att flacka med blicken – borde oddsen vara goda för att man ska formulera något stort.
Att lokalisera tystnaden i en larmande nutid som självbedrägligt putsar på myten om att alla tabun redan är brutna låter sig inte göras helt lätt. För författare kring förrförra sekelskiftet lär tystnaden legat mer i öppen dager. Inte minst fanns en påtaglig tystnad kring allt älskande som skedde bortom heteronormen.

Fram till 1944 var samkönad kärlek kriminell i Sverige och ett tabuområde, som fick i stort sett alla att rygga – från kyrka till akademiker. Bara i litteraturen och konsten kunde den samkönade kärleken ta plats. Hur skildra det onämnbara? En ny bok av litteraturdocenten Eva Borgström vid Göteborgs universitet, Berättelser om det förbjudna Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935 berättar om en omstörtande tid i samhället och litteraturhistorien.

Boken hakar tag i Borgströms förra bok Kärlekshistoria – begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur. I centrum står åtta författare, som på olika vis kom att navigera genom tystnaden. I början av 1900-talet skrev Frida Stéenhoff dramatik om väninnor, som balanserade men aldrig överträdde gränsen mellan sinnligt svärmeri och erotik. Bara tjugo-trettio år senare kunde Karin Boye, som kritiker och romanförfattare, skriva mer öppet om kvinnors begär till varandra. Under åren där emellan, får jag veta, kom den lesbiska kvinnan att skildras som ömsom framsynt och modern, ömsom tragisk och förstörd. I Stéenhoffs dramatik var hon den moderna kvinnan, i väntan på den nya tidens man. Hos pseudonymen Elsa Gilles blev hon mer av en rotlös typ som söker sin trygghet i den famn som finns tillgänglig. Eller också kunde hon dyka upp som en skräckinjagande Bell von Wenden, monsterförförerska med dunkla drifter i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen.

Det intressanta med Borgströms bok är hur den på ett pedagogiskt vis låter mig följa förvandlingsprocessen kronologiskt – från öm väninna till den öppet älskande, hon som söker inte bara utrymme för kärlek utan också ett språk för att beskriva erfarenheten med.

Vid genus- och queerteoretisk analys är skönlitterära verk oftare exempel på teori än själva huvudnumret. Eva Borgström väljer intressant nog att göra tvärtom. Hon ställer skönlitteraturen i förgrunden, låter verken tala i egen rätt. Vad vi får är en gedigen lektion i försummad litteraturhistoria, men också en skildring av hur tystnaden efterhand släpper greppet om samhället. I och med andra världskriget blev familjevurmen stark och normkritiken fick en häftig backlash. Men de trettiofem år som Borgström skildrar är en lucka av frihet, präglad av en öppenhet vars like vi sedan inte återsåg förrän i slutet av förra seklet.

Boken är svår att genrebestämma. Som akademisk text är den väldigt avslappnad med sitt fria förhållande till teori. Som sakprosa är den tvärtom lite stolpig. Att sätta skönlitteraturen i fokus och låta den tala i egen rätt är ett sympatiskt grepp, men valet hade krävt en starkare berättarröst för att fungera fullt ut. Vad jag saknar är en röst som inte bara informerar om hettan och modet hos andra författare utan också gestaltar en läsupplevelse. Vem är det som för ordet? Den undervisande forskaren eller den passionerade läsaren? I långa stycken hamnar texten någonstans mitt emellan. Rösterna späder ut varandra och ingen av dem kommer fullt ut till sin rätt. Jag lär mig mycket nytt om en hyperintressant epok. Men mest av allt väcker boken min lust att själv ge mig i kast med de åtta författarskapen, lyft av det mod och den integritet som är de åttas gemensamma nämnare.

I dag pratar vi inte sällan om den samtidsrelevanta konsten som en konst som scannar av tidsandan efter dagsaktualiteter. Att skriva ”samtida” blir lätt ekvivalent med att skriva om det som ligger i luften, de heta ämnena, det som alla pratar om. Själv längtar jag efter motsatsen. Jag vill läsa romanerna om det som ingen pratar om, se pjäserna som går till botten med det som vi gör allt för att hålla luften fri ifrån. Här blir Borgströms bok en inspiration och en viktig påminnelse om en hållning som är allt annat än självklar i den lösmynta nutiden. Heta frågor och debattinlägg ska inte underskattas. Men den verkligen stora konsten kommer alltid att göras av den som hittar fram till tystnaden och bryter den.

Mest läst