Katterna i musikalen Cats. Dessa sensuella varelser i åtsittande lycradräkter och benvärmare, både vackra och farliga, alla med de mest gulliga, fantasieggande Dickens-namn som Skimbleshanks, Bustopher Jones och Rumpleteazer.
Berättelsen är ganska förvirrande. Det är den! Hur ledaren av kattstammen Jelliclarna på ett mystiskt vis ska utse en av kissarna att födas på nytt och därmed påbörja ett nytt liv på det mytomspunna Heaviside Layer . . . inte ens två kilo jazztobak och tretton kilo välvilja kan få detatt verka rimligt, eller ens djupsinnigt.
Men i rättvisans namn är det knappast heller den lysande storyn som ligger bakom Cats internationella succé, uppsatt i 20 länder, 250-ish städer och översatt till ett tjugotal språk som den blivit sedan den brittiska premiären 1981.
Det är istället musiken och dansen som bär ansvaret; Andrew Lloyd Webbers kavata pusslande med olika genrer, och de många atletiska dansnummer som sägs ha förstört många av Broadways bästa dansörers kroppar för all framtid.
Det är istället dräkterna och sminket, det är stämningen och TS Eliots poesi, det är de scentekniska under-effekterna som är Cats. Och det är, framför allt: Katterna.
Katterna är besynnerliga och roliga, läskiga och söta. De både roar och oroar. Och liksom sina verkliga förlagor, väcker de tveeggade känslor.
”Den hete älskaren, ej mindre än den stränge och kyske forskaren, blir, när han levat länge, en kattens trogne vän och håller den i ära”. Så vackert kunde franska 1800-talspoeten Charles Baudelaire dikta om människans relation till det graciösa djuret. I hans samling De ondas blommor (1857, svensk översättning Ingvar Björkeson 1986) förekommer inte mindre än tre kattdikter, vilket väl gör honom till en av de mest betydelsefulla ambassadörerna för kissarnas status i världslitteraturen.
Just litteraturen skulle också bli kattens stora konstnärliga genre framför andra. Giganter som Mark Twain och Charles Dickens tog djuret till sig under 1800-talet, lika helhjärtat som Doris Lessing, TS Eliot och Ernest Hemingway skulle göra seklet därpå. Författaren George Sand sades skriva sina romaner i sängen tillsammans med sin katt som också delade hennes frukostskål, och Hemingway ägde ett dussin katter varav en, Friendless, blev hans dryckeskamrat som gärna lapade i sig en hemmagjord blandning av whiskey och mjölk medan husse groggade till det på mindre uppblandade varor.
Det är emellertid en sen utveckling som lett till detta kulturella uppåtsving. Länge sågs katten i Europa som ett rent nyttodjur som uppskattades för att den höll hemmet rent från råttor och möss; samtidigt väckte den avsky och äckel på grund av sin förmodade koppling till onda makter. I folktron fick djuret med sina nattseende glödande ögon och lustfyllda bekvämlighet ofta representera det förstulna; en hemlig åtrå och förbjuden frihet; djävulens frestelser, den farliga kvinnligheten.
När häxan i våra sagor står vid sin kittel är det följaktligen inte en cocker spaniel som betraktar henne från höbädden, utan det är en katt, gärna svart som en svordomssvärtad tunga. Flög inte gummorna på kvastar mot sitt sabbatsfirande, kunde de ses rida på enorma svarta hankattor sades det.
Massmord och tortyr av djuret finns det många historiska belägg för; bland annat i Belgien, där det ofattbart nog existerade en sed att kasta ner levande katter från kyrktak och torn i samband med religiösa festivaler (!). En annan samtida konvention, den franska faire le chat, gick ut på att man under karnevaler slet katter i skinnet för att få dem att skrika av plågorna.
Att vara katt under medeltiden var så att säga ett riktigt hundliv. Men det blev bättre. Kanske väckte kattens självständighet välvilja hos de reformivrare och samhällsomstörtare som ploppade upp lite varstans under upptakten till Upplysningen på 1700-talet; kanske hade de många nederländska konstnärer som plötsligt började peta in katter i sina målningar vuxit upp i fattiga bondstugor, där katten förvisso var ett nyttodjur men likväl signalerade hem och trygghet. Kanske, bara kanske, var kattens renlighet ett ypperligt föredöme i det 1800-tal som såg Louis Pasteurs sanitära upptäckter och den revolutionerade vården, samtidigt som romantikens filosofer började intressera sig allt mer för hednisk mysticism och naturens alla varelser, inräknat katter.
Hur det än låg till, ökade kattens status under seklerna tills den slutligen blev ett riktigt modedjur bland litterära bohemer, kelsjuka musiker, ensamma konstnärer och nervösa poeter; överallt, i salonger och musikrum över hela Europa, gick det att hitta en katt. Det innebar inte att djuren plötsligt behandlades väl i alla läger, men deras väg mot rollen som älskat husdjur tog i alla fall sina första rejäla steg under denna tid, med konstnärerna och författarna som främsta talespersoner.
Och varför inte katten? Som det sägs i ett temaprogram i Sveriges Radio i mitten av förra seklet:
”Konstnärer av alla slag är i regel kattvänner (...) [Den passar] speciellt till ateljedjur. Den stämning av trivsel som uttrycks genom dess spinnande överförs på den arbetande konstnären eller författaren och verkar inspirerande. Kattens ljudlösa tassande stör ej tankearbetet, men ändå har man en välgörande känsla av dess närhet och att den finns tillgänglig som sällskap.” (Jag är katten som går för sig själv, sänt 1943)
Katten har länge varit kulturarvets försvarare och vän, också under perioder då dess anseende stått som lägst i kurs. Eftersom gnagare hyser en förkärlek till gamla manuskript och värdefulla målningar – ju dyrbarare desto göttigare förstås, på så vis skiljer de sig inte från oss – är det många bibliotek och museer som sett det för gott att anlita fyrbenta råttjägare. Än i dag har till exempel museet Statliga Eremitaget i SanktPetersburg en armé på femtio katter som vakar över dess samlingar, ett uppdrag som varat i 250 år. Kattstyrkan har överlevt tsarväldets fall, Sovjetunionens kollaps och Putins hårdhänta regim.
Det enda som har förändrats är truppens utseende; under tsarernas tid var det enligt uppgift perserkatter som höll stånd mot invaderande möss. I dag är det en mer varierad samling, främst bestående av tidigare vildkatter, som blivit tämjda och fått en trygg bostad i museets källare i utbyte mot deras snabba tassar och känsliga doftsinne.
Hundratals namnkunniga konstnärer har under 1800- och 1900-talen fångat djuret på sin duk. Manet målade otaliga katter och valde till och med att teckna djuret på sina personliga brev, Van Gogh och Picasso har haft djuret som motiv, likaså likaså Louis Wain som nästan enbart målade katter.
Bland klassiska kompositörer är Borodin, Korsakov och Rossini de mest kända kattälskarna. Den sistnämna verkar ha varit särskilt entusiastisk. Han skrev nämligen den mycket speciella Duetto Buffo dei due Gatti (humoristisk duett för två katter), vars arrangemang för två sopraner bara ett ord i sin sångtext: ”Mjau”.
Att katter själv skapar musik hör däremot inte till vanligheterna, såvida man inte räknar den katzenjammer som hemlösa kissar ibland jamar ur sig nattetid i gränder och på bakgårdar. Men tamkatten Pulcinella lät inte sig nöjas med sådana skymundan-konserter.
Hon tillhörde den italienska kompositören Domenico Scarlatti, en ansedd storpotät bland 1700-talets europeiska kompositörer men i dag närmast bortglömd. Pulcinella brukade roa sig med att vandra på tangenterna till sin husses orgel. En dag ledde detta tassande till en svängig melodi, som Scarlatti omedelbart skrev ned. Stycket fick på 1840-talet namnet Kattfugan när pianisten Franz Liszt lade till det på sin repertoar och regebundet började framföra det på sina konserter.
Också inom scenkonsten har katten faktiskt utmärkt sig. Den stackars Gus som i andra akten av Cats sjunger om sina fornstora dagar på scenen har haft gott om förlagor i verkligheten, för det har bland skrockfulla skådespelare länge varit självklart att en katt på teatern medför tur, och många har säkerligen fått sin scenskräck lindrad av att minuterna innan föreställning köra ner sina fingrar i en mjuk angorapäls tillhörande en fyrbent kollega.
Den mest kända teaterkissen i modern tid borde vara den legendariska Beerbohm, döpt efter skådespelaren Herbert Beerbohm Tree (som Gus påstår sig ha uppträtt med). Hans domäner låg på Gielgud Theatre i London, där han länge höll uppsikt över scenen, från 1970-talet till det tidiga 1990-talet. Minst en gång under varje föreställning tassade han över scengolvet på jakt efter någon snarstucken mus, eller lite uppmärksamhet i form av applåder och visslingar från de församlade.
Den älskade kattens dödsruna trycktes så småningom på förstasidan av brittiska teatertidningen The Stage, en ynnest som förärats ett försvinnande litet antal betydelsefulla scenhjältar.
Filmen gav nya möjligheter till framgång, för både tvåbenta och fyrbenta aktörer. Den första katten att göra entré på vita duken var den grå gatumissen Pepper, som genom en lös golvbräda smög sig in på en filminspelning. Regissören Max Sennet fastnade omedelbart för krabaten, som han så småningom adopterade och lät skådespela i många av hans komedier under det tidiga 1900-talet. Snabbt visade hon sig vara en naturbegåvning, som kunde lära sig komplicerade manövrar och tricks – däribland att spela brädspel, vilket hennes rollfigur vid ett tillfälle utmanade komikern Ben Turpin på.
Pepper delade under sin karriär eftertexter med så stora celebriteter som Charlie Chaplin, Fatty Arbuckle och underhunden Teddy, alltid med samma grannlaghet och professionalism i sitt arbete. Och när hon parades ihop med ett annat kändisdjur – den ostälskande lilla skådisen Mus-Frederich – var hon tillräckligt rutinerad för att kunna hålla sina jaktinstinkter i schack.
Genom sina föredömliga insatser banade hon väg för senare storheter, som den tungt vägande aktrisen Orangey – mest känd för sina roller i undermåliga tv-serier och som den bortsprungna katten Katt i Frukost på Tiffany’s (1961) – samt senare års populärkulturella kattikoner, som Hello Kitty, Fritz the Cat, Gustaf, Top Cat, O’Malley och Duchess, Vito Corleones katt i Gudfadern, Bond-skurken Blofelds namnlösa perserkatt och Gargamels tarvliga bondkatta Azrael.
Till slut har det stadiga inflödet av katthistorier även lyckats slunga in Sverige i kattrenässansen. Det kan vara svårt att tro i dag, men vårt land var länge ett av dem där katten hade svårast att hävda sig som sällskapsdjur, även om vi också ägde utpräglade kattvänner bland litteratörerna så som Edith Södergran, Hjalmar Bergman och, mest av alla, Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson.
Bilden av katten som ett nyttodjur för sämre bemedlade, en andra gradens hund för fattigt folk som inte hade råd med den äkta varan, visade sig ovanligt seglivad i det sosse-Sverige som försökte göra upp med bilden av sig självt som ett fattigt och efterblivet land.
”Ingen annanstans möter man så många som blir illamående och skrämda av katter”, påstår berättaren i det nämnda programmet på Sveriges radio anno 1943, hon vars identitet troligen finns djupt begraven i de dammigare delarna av Sveriges Radios arkiv någonstans, och fortsätter med en efterlysning:
”I Englands Who’s who, där berömda personers biografiska notiser under rubriken Entertainments avslutas med deras favoritsport eller hobby, finner man emellanåt leka med katter, kela med katter. Jag skulle vilja se den svensk som utelämnar det, att han på lediga stunder kelar med katter.”
Det behövs bara en snabbläddring i gamla nummer av tidningen Kattliv för att inse hur bönhörd hon har blivit. Bland de kulturpersonligheter som på senare år låtit sig intervjuas om sina husdjur hittas Lars Lerin, Hans Mosesson, Marianne Mörck, Micael Bindefeld, Gunhild Carling, Anna Mannheimer, Cilla och Rolf Börjlind, Sofia Källgren, Nicke Borg, Marie Bergman, Rickad Olsson, My Skarsgård, Anna Lena Brundin Bergelin och Jan Troell.
Ruben Östlund har ännu inte blivit granskad av tidningen, men det är allmänt känt i Göteborg att hans goda vän katten Linus håller ställningarna hemma i lägenheten medan regissören är ute på jobb. Och Hästpojkens sångare Martin Elisson berättar i en Hallå där-intervju med GP 2013 att han levde ett tag med katt, men att det till slut blev ohållbart; ”han kändes aldrig riktigt nöjd med mig, det syntes i hans blick”.
Det känns bra att vara ikapp; inte minst nu i dessa dagar, när vi väntar finbesök till Scandinavium från de besynnerliga, viga och fullkomligt hänförande musikalkatterna som i år gör comeback.
För som Gus sjunger i Cats andra akt:
"Moderna produktioner är väl okej, men det finns ingenting som kan jämföras med de mystiska ögonblick då jag skapade historia [...] Jag kan göra det igen. Jag kan göra det igen."
