Idomeneo med våldsamhet och lätthet

Mozarts opera Idomeneo blir en drabbande samtidsföreställning på Göteborgsoperan. Graham Vicks skarpa regi lyfter fram det våldsamma i dramat. Och sångsolisterna är verkligen fantastiska, menar Magnus Haglund.

ANNONS
|

Det är något överväldigande med Mozarts operareform. Hur den sätter själva människan i fokus, hennes frihetslängtan och patos som samhällelig varelse, alla motsägelsefulla beteenden och irrationella handlingar. Det speciella med Mozarts operor, alltifrån Figaros bröllop och Don Giovanni till Così fan tutte och Trollflöjten, är just hur hela skalan av mänskliga uttryck sätts i spel och genererar oupphörliga preciseringar av vad det innebär att vara människa. Musiken berättar om hur själva föränderligheten är en förutsättning för det konstnärliga uttrycket, och kombinationen av omedelbarhet i tonspråket och kvicksilveraktiga transformationer möjliggör den där speciella rörligheten och närvaron.

Men det är med Idomeneo från 1780-81 detta arbete tar sin början. Operan är ett av Mozarts mest geniala verk, men tyvärr alldeles för sällan spelad. Med hjälp av den omhuldade brittiske regissören Graham Vick har Göteborgsoperan nu tagit sig an denna opera seria med grund i grekisk mytologi och tillsammans lyckas man ge den ett adekvat nutida uttryck. Det har blivit en föreställning som berättar mycket om de rörelser över olika samhälleliga ytor som gör vår tid så laddad. Hur våldet slår emot oss. Ja, man blir verkligen drabbad.

ANNONS

Att förflytta klassiska operadramer till modern tid är ju ingenting unikt förstås. Det är snarast det man förväntar sig av ett samtida operakompani, men det är verkligen inte alltid det fungerar. Inte sällan blir resultatet en övertydlighet i skådespeleri och formspråk, som om man inte vågade lita på det musikaliska innehållet. Men här, i spelet mellan yta och djup, förankring och förvirring, fungerar de politiska samtidsmarkörerna märkligt väl.

Tillsammans med scenografen och kostymören Paul Brown har Graham Vick skapat en serie scenbilder som vittnar om krigets närvaro kring Medelhavet, med flyktingkatastrof, arméförflyttningar, nyfascism och terrorhandlingar. Det är människans utsatthet inför skeendet det handlar om och de skarpa kontrasterna mellan intima ögonblick och våldsamma betydelsekollisioner är på ett raffinerat vis förankrade i Mozarts täta partitur.

Rent musikaliskt finns det likheter mellan Idomeneo och vissa passager i Trollflöjten. Också här utsätts de fyra huvudkaraktärerna för en serie moraliska prov. Som tydligast blir det i den centrala aria där Idomeneo sjunger om hur det våldsamma havet brusar också i hans hjärta. Han står där samtidigt som vattnet bokstavligen sköljer över honom och det är som om vi bevittnade en plågsam tortyrscen när tenoren Paul Nilon med blixtrande närvaro framför denna långa sorgearia, samtidigt som spann efter spann med vatten kastas över honom. Det är både gripande och skrämmande.

ANNONS

Sångsolisterna är verkligen enastående i den här föreställningen. Inte minst gör sopranen Ida Falk Winland en briljant gestaltning av rollen som Ilia, med en imponerande kontroll och skärpa i klangen som framhäver de långa linjerna, koloraturpassagernas speciella skirhet. Ett förhöjt ögonblick är också följsamheten i duetten mellan Idamante, i tenoren Luciano Botelhos varma tolkning, och konsertmästaren David Bergström transparenta violinsolo: här flyger man i Mozarts melodirum, i det skarpa och fria. Att det uppstår en sådan rymd i den musikaliska gestaltningen beror i hög grad på den fantastiske dirigenten Laurence Cummings som återigen visar vilket handlag han har med den levande rytmen. Det uppstår en makalös närvaro i stormscenerna när virvlarna och byarna verkligen får klangerna att rusa runt i orkesterbilden.

Det är detta som gör föreställningen speciell: att det på en gång finns en lätthet och en påträngande våldsamhet. Spelet befinner sig mitt i den moraliska konflikten kring fadersfiguren som var så problematisk för Mozart. Men här blir fadern, och själva idén om familjen, en samhällelig frågeställning. Spelet leder bort från de trygga rummen och hamnar i de zoner där motsättningar friläggs och blir tydliga.

Opera

Göteborgsoperan

Idomeneo av Wolfgang Amadeus Mozart

Dirigent: Laurence Cummings

Regi: Graham Vick

Scenografi och kostymdesign: Paul Brown

Ljusdesign: Giuseppe Di Iorio

Koreografi: Ron Howell

I rollerna: Paul Nilon, Luciano Botelho, Ida Falk Winland, Ingela Brimberg, Ingemar Anderson, Tomas Lind, Mats Almgren, Rakel Haskiya, Karin Hammarlund, Alexander Grove,Herbjörn Thordarson

ANNONS