Jag kan inte sluta tänka på den synskadade unge mannen som begick självmord för att rädda livet på sin bror. Det kom som en mycket lågmäld nyhet veckan innan Bokmässan, då nästan allt annat dränktes i larmet om nazister, manifestationer och motdemonstrationer. Två bröder kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Storebrodern var synskadad, näst intill blind har jag läst. Och då deras fall tog lång tid hann pojken bli man under sin tid i Sverige, i alla fall enligt Migrationsverket som dömde båda till utvisning efter att de varit här i flera år.
De skulle skickas tillbaka, trots att de inte har någon familj dit de skulle skickas. Även den yngre brodern. För Migrationsverket sa att han visst hade ett nätverk dit han skulle utvisas, nämligen den äldre brodern.
Då tog storebrorsan sitt liv och gav sin lillebror en möjlighet att få vara kvar i det nya landet Sverige.
Jag tar fram Bröderna Lejonhjärta ur bokhyllan. Låter fingrarna klappa det nötta omslaget och tittar på de två bröderna som sitter där på bron. Jonatan och Skorpan tittar kärleksfullt på varandra. Jag vet inte vad de afghanska bröderna hette, det brukar vara så, att vi låter offren för vår samtid gå under utan namn. Men jag tänker i alla fall på Bröderna Lejonhjärta. På att Jonatan offrar sig för Skorpan. Vi ses i Nangijala är det sista han säger och jag hoppas att den synskadade brodern är där och i framtiden kommer återförenas med sin bror.
I torsdags lyfte ännu ett chartrat plan till ett land i krig.
Författaren Theodor Kallifatides skrev på twitter:
”Herr statsminister, en gång berömde sig Sverige för de vita bussarna. Kommer man någonsin att kunna berömma sig för de chartrade planen?”
Min Facebook exploderade av vänner och bekanta som vittnade om hemska scener när unga män skiljs från familj, vänner och det land som nu blivit deras hem. Rotlösa misshandlade barn som klarat av hela flyktingrutten, hittat ett hem och nu slängs ut. Samtidigt står Socialdemokraterna och Miljöpartiet i alla medier och säger att det går bra för Sverige och att den budget de precis har lagt är ett rekord i investeringar. Ändå har vi inte råd med ensamkommande flyktingbarn.
Jag ser ett foto på Fateme Khavari tillsammans med en av barnmorskorna som protesterar mot nedläggningen av BBi Sollefteå. Den unga kvinnan från Afghanistan har på kort tid blivit känd för sitt mod. Hon har startat rörelsen Ung i Sverige, hon kräver att de afghanska unga får stanna, men hon säger också att det inte ska stå i motsättning till annat. Vi kan kämpa för att höja pensioner för fattiga pensionärer och för att de chartrade planen inte ska lyfta.
Som Jonatan säger:
”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.
