Jag skrattar åt Gösta Ekman. Och bröderna Marx. Och Chaplin. Men jag är rätt humorlös, ska du veta.
Så sa Lena Nyman i en intervju en gång. Humorlös eller inte, hon valde kräset, bland de bästa. Hon tillhörde själv det skrået.
Jag ser dem framför mig, Lena Nyman och Gösta Ekman. Kanske i Hasse och Tages revy Glaset i örat, där de dansar en halsbrytande tango i en parodi på den manliga erotiska mystiken: "Vad har du i fickan, Jan". Lenas hesa, härliga sångröst, Gösta i obeskrivligt storrutigt, med livsfarliga benrörelser. Nu är de borta, båda två.
Vad utmärker en bra skådespelare? Inför den där intervjun frågade jag just Gösta Ekman vad det var som gjorde Lena Nyman bra. Han funderade lite.
– Nån stor skådespelare fick frågan: Hur gör du egentligen? Tja, jag svarar. Det gör Nyman också, hon svarar.
– Det finns skådisar som verkar tycka att de själva är så fantastiskt bra, det tycker inte Nyman. Där finns en kunskap om att man aldrig räcker till.
Han sa också:
– Skådisar är utkastade till sina kroppar. Nyman och jag är lika på den punkten; vi är små, skala 1:2. Men oavsett storleken så finns det något trasigt hos vissa, jag räknar mig också till den gruppen. Något trasigt, som kan bli en tillgång.
Gösta Ekman brukade skoja om att han var "kändis redan som spermie". Hans pappa Hasse Ekman var Sveriges mest kände filmregissör efter Bergman, specialist på eleganta komedier. För att inte tala om farfar, Gösta Ekman senior, som personifierade Den Store Skådespelaren, karismatisk och skön, i mantel med en dödskalle i handen.
Lill-Gösta var på något sätt dömd till skådespeleri. Han växte upp på Råsunda, i en filmstudio. Som artonåring(!) fick han jobb som regiassistent åt Ingmar Bergman i Smultronstället, som vann pris på filmfestivalen i Berlin 1958. Han hade studerat stora skådespelare inifrån och ut och haft gott om tid på att räkna sina egna tillkortakommanden, redan innan han vågat testa dem i full skala.
Han insåg att han inte ville stå mitt på stora scenen och jonglera med dödskallen. Hans kall var att vara rolig, förlöst av Hasse och Tage. Om någon tror att det är lättare att vara rolig, tror han fel. Gösta Ekmans humor är alltid penslad med svärta, ångest, rentav äckel.
Tag vilken roll ni vill. Hasse Alfredson skrev sin absurda film Ägget är löst, för Gösta. Där spelar han den rike direktörens son, som vänder samhället ryggen för ett liv i samklang med naturen.
Romantiskt? Knappast. Gösta bosätter sig i ett träsk. Han står nedkörd i dyn med vatten upp till öronen, och fångar flugor och spindlar med tungan. Belåtet smaskande. Det var där han fick upp smaken för "räliga grodor".
I Tage Danielssons Mannen som slutade röka ger Gösta Ekman begäret, beroendet och abstinensen helt nya dimensioner. Han skulle kunna få en icke-rökare att börja blossa som en skorsten, bara genom suggestion. Hans sätt att famla och fumla med tändstickorna, eller smyga som en indian mot cigarrettautomaten, för att desperat slita upp en förpackning med lockande ... kondomer. Man behöver inte ha kämpat med röksuget för att förstå hans besvikelse. Det var äkta ångest.
Gösta Ekman var en läsande skådespelare, väl förtrogen med psykoanalysen. Ibland var hans sketcher små porträtt av libido och driftliv. Han laddade det normala med oro och det perversa med värme. Han lockade ut revypubliken på djupt vatten. Sexskämtet var granne med prestationsångesten, eller skräcken för att göra bort sig, stå naken på torget.
Som Sickan i Jönsson-ligan spelar han ut den onda kreativiteten, men ofta snubblar den galne vetenskapsmannen på stubintråden. I sin frustration över världens dumhet väcker Sickan vår medkänsla. Det är klart att geniet våndas över att tingen och medarbetarna vrenskas. Den rena planen, den rena tanken stupar på den mänskliga faktorn! Det är inte lyteskomik, utan ren existentialism.
Tillsammans med sin hustru Marie-Louise Ekman utforskade Gösta Ekman nya konstnärliga fält. Marie-Louise Ekman skrev fantastiska dragroller för Gösta Ekman och Kent Andersson, med en lugnare andning, ett annat tonspråk. Marie-Louise och Gösta Ekman gav alltid intrycket av ett sällsynt lyckligt samarbete, både på scenen och bakom.
Gösta Ekmans geni som komiker levde sitt eget liv, precis som hans extremiteter. 1980 spelade han den alldeles humorlöse revolutionären Marat i badkaret, i Peter Weiss allvarliga drama Marat/Sade, på Stockholms stadsteater. Han gjorde rollen stramt, nedtonat, som ett porträtt av den stillsamt envisa fanatismen.
Ganska otäckt, faktiskt. Men publiken fnissade nervöst, bara de såg Gösta Ekman i baljan.
