Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/7

Hair - en vibrerande färgmaskin med fantastisk koreografi

Göteborgsoperans uppsättning av Hair är ett imponerande kollektivverk. En pulserande färgmaskin som placerar den gamla hippiemusikalen i ett samtida klubblandskap, menar Magnus Haglund.

Musikal


Hair 

Göteborgsoperan

Regi: Rikard Bergqvist.

Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt.

Musikalisk ledning: Martin Östergren.

Koreografi: Malin Zaki.

Solister: Vilhelm Blomgren, Lucas Krüger, Tobias Ahlsell, Olle Hammar, Klara Nilson, Kitty Chan, Josefine Gellwar Madsen, Pia Ternström, David Lundqvist, Anders Wängdahl och Sofia Jung.

Rikard Bergqvists fascinerande uppdatering av musikalen Hair på Göteborgsoperan hakar i något man skulle kunna kalla en ny hippierörelse. Det rör sig knappast om en entydig företeelse. Men under det senaste decenniet har en tilltagande frustration över konsumtionssamhällets kontroll- och disciplineringsmekanismer märkts av.

Den finns där i luften, känslan av att den rådande samhällsordningen bara erbjuder tomhet och ytlig materialism. Så mycket kollektiva uttryck kanske den inte tar sig, men då och då har det gått att notera en sorts alternativ flumgemenskap som i hög grad liknar hippietidens ideal. En vilja att hoppa av, inte räta in sig i leden, välja andra livsformer.

Det är precis här som Bergqvists Hair tar sin början. En skara kringdrivande utkantsfigurer och romantiska drömmare lyckas stänga av larmfunktionen och tar sig som en protestaktion in i ett köpcentrum liknande Nordstan, här kallat Mall of Euromania.

Det hela äger rum natten innan det kommersiella köptemplet skall invigas. På samma plats låg tidigare en park som hippieungdomarna gjort till sin och som motaktion förvandlar man nu gallerian till en oberoende musikfestival. 

Inledningsvis alltså en förhållandevis tydlig riktning och en påtagligt politisk tolkning. Makt och motmakt, ett spel om vem som får göra vad och vad som händer när en grupp använder sig av sin kollektiva kraft. Men poängen med den här uppsättningen är nog egentligen den rakt motsatta. Den har sin potential och sin emotionella styrka i det som inte är så uppenbart och lättolkat. Den rör sig utmed andra tidslinjer och använder sig av collagets form för att upplösa den linjära berättelsen.

En vibrerande färgmaskin

Ensemblen agerar i hög grad som ett kollektiv och skapar en sorts gemensam, vibrerande färgmaskin, bland annat med hjälp av en serie raffinerade filmprojektioner som pågår samtidigt som spelet på scenen. Rent visuellt har Bergqvist tillsammans med scenografen och kostymdesignern Tomas Sjöstedt gjort ett storverk. Det är rörligt, brokigt och omtumlande. 

Det första som slår en är annars hur bra det låter om orkestern. Redan från det inledande ackordet finns ett organiskt sväng, och spelet lyckas på ett otvunget vis inkorporera olika former av samtida klubbmusik. 60-talsnostalgin är utsuddad och ersatt med pulserande och funkiga rytmer, samtidigt som orkestern på drygt tio musiker har ett påfallande fritt sätt att spela tillsammans. Om det påminner om något så är det Prince kompgrupp The Revolution som den lät i slutet av 1980-talet.

Fantastisk koreografi

En annan påtaglig glädjefaktor är Malin Zakis fantastiska koreografi. Det finns en euforisk energi i hur de olika rörelsemönstren korresponderar och just i det faktum att ögonblicken är så noggrant utformade och synkroniserade uppstår en imponerande närvaro.

Kollektivet är genomgående starkare och större än de individuella insatserna, och den självklara förankringen i street dance, hiphop och houserytmer, gör det samlade uttrycket osedvanligt levande. Det är en samtida stad man befinner sig i, full av motsättningar och kolliderande syn- och hörselintryck, och i bejakandet av det motsägelsefulla blir det hela något mycket mer än en vanlig musikal. 

I första hand är detta ett kollektivverk, förstärkt av att så många i ensemblen är förhållandevis unga och oetablerade. Därför känns det litet dumt att lyfta fram enskilda sångare, men Vilhelm Blomgren gör verkligen en förnämlig insats som den vankelmodige Claude, så full av konstnärsdrömmar och samtidigt svårigheter att veta vad som är själva riktningen i det egna livet.

Gör Göteborg till en krigszon

I den andra aktens möten med krigets fasor, i den långa LSD-hallucinationen, blir själva idén om kriget omformulerad. Det som på 1960-talet handlade om Vietnamkriget, rör sig i dag om ett mer lågintensivt krig som slår sönder städerna och gör också Göteborg till något av en krigszon. Det hör till styrkan med den här föreställningen att den låter samtiden vara närvarande och slå kilar in i spelet, utan att det blir övertydligt eller onödigt illustrerande. Det är snarare något man känner, som en längtan, en form av beröring.

Vad jag inte riktigt förstår är dock varför den gemensamma slutsången om ljuset som tränger in är så förhållandevis kort. Det klubbiga uttrycket hade ju bara blivit så mycket starkare om sången hade fått pågå i några minuter till, i en tilltagande lyckoberusning. Men det är verkligen en anteckning i marginalen.

Mest läst