Är man författare av kriminalromaner är konkurrensen om läsare och köpare enorm och det gäller att muta in sitt lilla område. Mari Jungstedt har utökat sitt revir från Gotland till ytterligare en ö och säljer sin nya serie under rubriken ”Gran Canaria crime”, debutanten Mari Bengts har lagt beslag på 1950-talet och Sofie Sarenbrant klipper till med saxen i frisördeckaren. Mons Kallentoft och Markus Lutteman kör vidare med sina hjältedåd i Herkulesserien och har precis släppt den fjärde delen, Heroine, Carolina Neurath har paxat finanskrim och Camilla Läckberg håller Fjällbacka i ett fortsatt stadigt grepp med senaste boken Häxan.
Många spänningsromaner i dag kan beskrivas som psykologiska och här lever en vid det här laget ganska uttjatad trend kvar, nämligen den där vi följer en kvinnlig polis som försöker hantera sina (obligatoriska) inre sår, sin diagnos eller psykiska ohälsa genom att ätas upp av jobbet eller att supa extremt hårt - allra helst båda i en egentligen omöjlig kombination.
Det finns förstås flera exempel på bra sådana skildringar som ger ett djup till berättelsen, som till exempel Kallentofts ständigt törstiga Malin Fors, Kati Hiekkapeltos sökande Anna Fekete och självklart tv-seriehjältinnan Carrie i Homeland, men också många trötta efterföljare och krystade konstruktioner.
Vad sägs till exempel om den snygga och vassa polisen som helt har slutat att sova i Jonas Bonniers Helikopterrånet? Ibland tar hon en stående tupplur på två sekunder mitt i ett samtal på jobbet, för övrigt är sömnen nedlagd. Eller kommissarie Iris Riverdal i De mörkermärkta, av Mattias Leivinger och Johannes Pinter, som måste hängas upp i krokar inkörda i huden för att få tillräcklig smärta och därmed kunna bedöva sitt inre kaos?
Lite vanlig stress, ångest eller sömnbrist gör sig icke besvär med andra ord. Det är nästan så att man längtar efter en utredare som varvar ner med korsord eller en polis som sväljer sina antidepressiva och kör på, kanske med något för många koppar kaffe under en dag.
Hemvändartemat finns i flera nyutkomna deckare och inte sällan handlar det om att huvudpersonen gjort karriär i storstan och nu tvingas eller väljer att återvända till sin mindre hemort, med allt vad det innebär. Som polisen i kommande debutdeckare Annabelle av Lina Bengtsdotter och i Kolibri av Hiekkapelto. Även Bengts 50-talsnostalgi är en variant på temat, liksom Offermossen av Susanne Jansson och I djupt vatten av Paula Hawkins. Inte så konstigt egentligen; det är ett klassiskt tema som lämpar sig utmärkt för deckare, både inom litteratur och i tv.
Även om de detaljerade våldsskildringarna tar mycket utrymme i många kriminalromaner - debuten Ett långt spår av blod av Mason Cross är bara ett exempel - så kan man samtidigt se att naturen och dess mystik har fått ordentligt fäste i den här genren och ibland fungerar som en motreaktion. (Dock inte hos David Lynch i nya Twin Peaksdär naturmystik och extrema men också utdragna våldsscener följs åt.)
Bland författare som lyckas bäst med att få in aktuella samhällsfrågor och placera sin berättelse i ett större sammanhang hittar vi brittiska Eva Dolan och hennes radarpar Ferreira och Zigic, senast i den tredje delen Efter din död. Även Christoffer Carlsson har en fantastisk förmåga att förankra sin historia, liksom Jens Lapidus vars starkaste gren kanske är just hans tonträff i skilda världar.
Kallentofts och Luttemans Heroine är något av en realistisk mardröm med en isolerad förort där kriminella gäng har tagit över. En av sommarens allra bästa socialrealistiska skildringar finns hos Mats Strandberg som tar oss med - och låser dörren - till ett demensboende i sin skräckroman Hemmet. Han ger röst till personal, boende och anhöriga med stor trovärdighet i alla läger.
