Nu saknar jag PG ännu mer, suckade en av mina arbetskamrater nyligen. En färsk VD hade varit på fabriken, sett några arbetare sitta ner och på stående fot utfärdat order om att stolarna skulle avlägsnas. Möjligen hade min kompis just sett Kristina Hedbergs dokumentär om PG Gyllenhammar, Sveriges mest beundrade man. Om de storstilade affärsplaner som till sist blev hans fall har glidit in i glömskan lever den omsorgsfullt uppbyggda bilden av den arbetarvänlige direktören ännu kvar på Volvo.
Personligheternas roll i historien är en omtvistad fråga men för filmens huvudperson är det ingen tvekan; med det självförtroende som bottnar i en gedigen överklassbakgrund förklarar Gyllenhammar att han var en av de få som skapade sin tids historia. På sätt och vis ger den välgjorda och intressanta filmen honom rätt eftersom den förbigår det som gav honom möjlighet att framstå som en unikt framsynt företagsledare: utvecklingen i samhället och på landets arbetsplatser. I filmen flimrar detta bara förbi som passiva kulisser, vilket inte var fallet i verkligheten.
För när den unge juristen 1970 värvades till Volvo av VD:n och svärfadern Gunnar Engellau var det i ett läge där de svenska företagsledningarna föreföll att tappa greppet över landets vanligtvis så väldisciplinerade arbetskraft. De två månaderna runt årsskiftet 69-70 rapporterades 55 ”vilda” strejker.
Strejkerna spred sig
Gruvstrejken i Kiruna plogade undan samförståndet och arbetare satte sig på Volvo i Skövde, Köping och Torslanda, på Saab i Trollhättan, på ASEA, Electrolux, LM Ericsson... LO-kongressen 1971 speglade stämningarna och blev den mest radikala i modern tid med krav på förstatliganden och makt på arbetsplatserna.
Det behövdes nya tag för att inte tappa greppet och den dynamiske och moderne direktören kom som på beställning. Istället för riskfylld konfrontation förstod Gyllenhammar att integrera kritiken: fackföreningarna bjöds in till kommittéer och bolagsstyrelser, vinstdelning lanserades som alternativ till löntagarfonder och utvalda fackliga representanter bjöds till förtroliga kökssamtal.
Dömde ut löpande bandet
Knappt hade han satt sig på VD-stolen innan han dömde ut det löpande bandet som ”inhumant”, djärvt i en industri som sedan 60 år varit liktydig med denna arbetsorganisation. Och det stannade inte vid ord, under kommande årtionden satte han Volvo – och sig själv – på världskartan när det gällde nya sätt att tillverka bilar. Så sent som 1990 annonserade Volvo i Tyskland stolt: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det.” Att de allra flesta Volvobilar hela tiden rullade ut från de ”inhumana” löpande band där merparten av oss jobbade kom liksom bort...
Det första stora steget, fabriken i Kalmar, skulle för första gången visa att massproduktion av bilar gick ihop med anständiga arbetsförhållanden. I sin Volvorapport från 1975 hade arbetsgivarföreningen emellertid talat klarspråk och pekat på strejkerna som skäl att gå ifrån det störningskänsliga löpande bandet. Kalmarfabriken byggdes därför i parallella ”tårtbitar” där mindre grupper hade egna ingångar så att kontakten med de andra minimerades och produktionen kunde fortsätta även om något lag skulle gå ut i strejk.
Paralleller till Palme
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin över Palmeåren. Och i mycket liknade de båda varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer om redan i unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. Båda präglade sina organisationer och sin tid, men framför allt var de uttryck för försök att hantera tidens strömkast. Och när vinden vände följde de med.
Med 90-talets massarbetslöshet befriades företagen i ett slag från varje behov av att anpassa arbetet till de arbetande. Fabrikerna i Kalmar och Uddevalla stängdes och 2006 slungade Gyllenhammar ut bittra anklagelser i DN mot sina efterträdare för att de fört produktionen ”tillbaka på 1960-talsnivå” med monotona jobb och korta arbetscykler.
Själv ansvarig
Problemet var bara att han själv höll i rodret när kursen lades om. Hur stark hans självuppfattning som den store arbetsreformatorn är visar Kristina Hedberg när hon måste leta fram gamla tidningsklipp för att övertyga honom om att han faktiskt själv var ansvarig för nedläggningen av sina mönsterfabriker.
Ändå tror jag att min arbetskamrat på sätt och vis hade rätt, inte ens den allsmäktige Gyllenhammar skulle ha kommenderat bort några stolar bara för att han kunde göra det.
Han var politiker nog att inse att meningslösa maktdemonstrationer riskerar att slå tillbaka – och levde i en tid när det också skedde. Dagens direktörer har däremot blivit så vana vid sparka neråt att de inte har en tanke på att de som drabbas faktiskt kan sätta sig ner. Med eller utan stolar.
