Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Författaren och debattören Henrik Arnstad.
Författaren och debattören Henrik Arnstad.

Arnstad: Är det alltid fel att hata?

Hat är en problematisk del av vårt känsloregister. Angående andra känslor får vi ofta höra uppmuntran. Vi ska tillåta dem, även då de representerar ett mörker inom oss. Sorg, ilska och ångest – alla sådana förnimmelser bör vi ”släppa ut”, enligt vår omgivnings amatörpsykologer. Sällan hör vi samma sak om hat, som till och med gett namn åt en specifik typ av kriminalitet; hatbrott.

Den judiske författaren och psykoanalytikern Hens Keilson (1909–2011) flydde hemlandet Tyskland undan nazismen 1936. Han hamnade i Nederländerna, som ockuperades av tyskarna 1940 varpå Keilson tvingades under jorden. Han skrev då boken Vedersakarens död, vars manuskript grävdes ner i en trädgård och färdigställdes först efter kriget. Nu utkommer den på svenska, tillsammans med Keilsons bok Komedi i moll.

Den vedersakare som ska dö i Vedersakarens död är Adolf Hitler, som i boken går under namnet ”B” alternerat med ”min fiende”. Bokens huvudperson hatar ”B” och detta hat utgör verkets tema, till stora delar. Hatets grund är medvetenheten om att ”B” vill förgöra den judiska människogrupp huvudpersonen tillhör:

"Min fiende hade trätt in i mitt liv, min far hade introducerat honom. 'Gud nåde oss' – och – 'vi kommer att få lära känna honom, är jag rädd.' Jag kommer aldrig att glömma vare sig denna hotelse eller hans blick när han slungade ut den."

Här inträder det första problemet med hatet, som sådant. Är hot om förintelse ett legitimt skäl att hata? Av en slump möter jag – mitt under skrivandet av denna artikel – en tänkvärd argumentation på twitter:

"Nazismen hatar specifika människor för att de existerar. Specifika människor hatar nazismen för att den vill mörda dem. Dessa två typer av hat är inte samma sak."
Tanken i tweeten är skillnad på hat och hat. Men är det så enkelt? Flera svenska debattörer kritiserar ”det goda hatet” eller ”det fina hatet”, som de menar sipprar ut från antirasistiska aktörer. Jag har själv anklagats för ”hat”, utifrån mitt konsekventa avfärdande av rasismen som ideologi. Att vara en ”hatare” har blivit ett allmänt skällsord, som förlorat kontakten med själva känslan. Även åsikten att rasism är dåligt bemöts inte i sak, utan avfärdas som ”hat”.

Jag finner utvecklingen intressant. Gör människan kanske alltid fel när hen hatar, eftersom hatet blockerar dialog? Är det en mänsklig plikt att aldrig hata? Eller är det tvärtom tillåtet att hata, i en given utsatt situation?

I Vedersakarens död diskuteras ett möjligt icke-hatiskt empatiskt förhållningssätt till Hitler. Kanske är samtal en bättre metod att vinna framgång? Invändningen blir att empati gentemot Hitler innebär att man tar denne i försvar. Keilson argumenterar i romanformen, via ett samtal:
"– Inte direkt, tvärtom skulle man kunna tolka era ansträngningar att tänka er in i hans situation, utforska och förstå hans bevekelsegrunder som om ni inte är främmande för en viss sympati, trots …
– … att man skulle kunna kräva att jag hatade honom, avslutade jag hans mening.
– Nej, sade han, inte hata, men att er stolthet förbjöd er att leva er in i hans situation så till den grad att ni nästan glömmer vad ni är och vem han är."

Detta är en viktig poäng. Hatet förintar inte bara den hatades personlighet. Detsamma sker även hos den som hatar. Hat förmår ockupera en människas själ. Hatet kan skapa en dominerande självidentitet, som utraderar vår förmåga att existera i sociala sammanhang. Det är därför rasister är svåra att umgås med, vid fikabordet, etc. De kan inte hålla tyst om sitt hat. I Vedersakarens död konsumeras huvudpersonen av våldsfantasier gentemot Hitler. ”Nu skjuter jag, och jag hatar honom, jag skjuter ihjäl honom. Inom mig sköt jag honom.” Detta är inte vackert, men är det mänskligt?

Det existerar relativt litet skrivet om hat, inom det akademiska fältet känslohistoria. Historikern Joanna Burke vid University of London har dock forskat en del. Hon påpekar att hat som känsla alltid har avfärdats i debatten, samtidigt som hat även – de facto – ofta utgjort en stark historisk drivkraft. ”Hat kan vara den vekliga kärnan i en historisk erfarenhet”, skriver Burke, samtidigt som hat ständigt riskerar göra ”vårt universum till en stinkande hög av lik”.

Keilsons andra bok Komedi i moll är en betydligt mer lättsmält bok. Det är en Anne Frank-liknande berättelse om en judisk man, som gömmer sig i ett icke-judiskt hem under tysk ockupation. Verkets makabra anspråk på ”komedi” utgörs av att den gömde dör av sjukdom och att värdparet får problem med att bli av med liket. Men däremellan finns vackra stycken, om icke-hat som möjlighet att göra motstånd mot den politiska omoralen. Exemplifierat i gömmandet av en förföljd jude. En av huvudpersonerna säger att ”det är det enda sättet man kan kämpa vidare på, göra något överhuvudtaget, visa att man inte håller med. Civilt motstånd.” Martin Luther King skulle hålla med. Men de moraliska frågorna kring motstånd är likväl svåra, idag när den stora ondskan återigen sänkt sig över världen och Sverige.

Mest läst