Från början skulle den ha hetat Offred. Romanen av Margaret Atwood från 1985 som den hyllade tv-serien The Handmaids Tale på HBO Nordic baseras på. Det tog mig flera avsnitt innan jag med iskalla kårar blixtrande längs ryggraden förstod logiken bakom varför huvudrollsinnehaverskan gick under det märkliga namnet. Offred. Of Fred. Tillhör Fred. Fred är Offreds ”anförare” – han äger henne och hennes kropp och den dag han tillsammans med sin fru genom en våldtäktsceremoni gör henne gravid äger han barnet i hennes mage.
I det nyutropade landet Gilead är en fertil livmoder det mest värdefulla som finns. Planeten har drabbats av ett (självsanerande?) virus som avbefolkar. En tankesmedja har gjort revolution i USA och skapat en teoretisk diktatur av stränga regler i ett slags skoningslöst kastsamhälle där kvinnor är slavar och levande livmödrar.
Boken döptes aldrig efter det obehagliga namnet på huvudkaraktären. I stället skrevs den som uppdiktad vittneslitteratur, en upphittad skildring av ett samhälle i tyranni, likt Anne Franks dagböcker. Och gavs titeln Tjänarinnans berättelse.
Det är lätt att förstå varför tv-serien hyllats, bland annat genom inte mindre än 13 Emmy-nomineringar. Flera scener är nästan outhärdligt vidriga, det mest skrämmande är de raka parallellerna till den nära omvärlden just precis just nu. Allt från en förlängning av Donald Trumps idéer om USA till IS skräckvälde. Och Erdogans allt hårdare snara kring mänskliga rättigheter i Turkiet.
Men den övergripande frågan som fångar, hur kan den skarpaste populärkulturella samhällskritiken 2017, vara skriven redan 1985?
När jag förstod att det var Margaret Atwoods sci-fi-roman från 1985, i svensk översättning 1986, som var grunden till The Handmaids Tale ville jag genast läsa originalet, boken. Jag ville veta hur mycket som ändrats i efterhand, hur mycket som anpassats till 2017. Givetvis delarna ur seriens dystopi som är så kusligt träffande. Detaljer som hur de avrättade är placerade, hängda som konstverk för alla att tvingas beskåda längs en centralt belägen mur. Eller på vilket sätt de kuvade kvinnliga invånarna kommunicerar med varandra i hemlighet i patriarkatväldet Gilead.
Men även det underliggande feministiska temat i serien – kan det verkligen ha varit så utvecklat och uttalat redan i början på 1980-talet?
Under sommaren försökte jag få tag på boken. I bokhandlar, på nätet. Överallt har den varit slut. Till sist kom förklaringen, en ny version är på väg. En reviderad översättning med ett helt nytt förord av författaren själv. Jag misstänker att den nya versionen ska vara ”Tjänarinnans berättelse 2.0”, precis som jag tror att serien måste ha slipats till att passa nuläget. Ett i efterhand konstruerat Gilead.
Men så är det inte alls. Tjänarinnans berättelse i sin nya form innehåller enbart mindre revideringar som uppdaterande av tekniska begrepp. Eftersom persondatorn var en ovanlig företeelse vid den tiden har översättaren exempelvis använt ordet ”data” istället för dator i den första översättningen.
I övrigt är Tjänarinnans berättelse en ren profetia.
Och mina frågor besvaras istället i det nyskrivna förordet av bokens författare, en text som också publicerats i New York Times. Feministisk vågar hon inte riktigt säga att den är, humanistisk snarare. Men därpå berättar Atwood om hur hon skrev boken medan hon bodde i Västberlin och hur hon där samlade på sig historier om hur det är att leva i diktatur, övervakad och i ständig skräck.
”Varje söndag skickade Östtyska flygvapnet ljudbangar över oss och påminde om hur nära de befann sig. Vid besök i en rad länder utanför järnridån – till exempel Tjeckoslovakien och Östtyskland – upplevde jag försiktigheten, känslan över att vara övervakad, tystnaderna, bytet av samtalsämnen, människors förtäckta vis att förmedla upplysningar, och alltsammans påverkade det jag skrev. Liksom byggnaderna som fått nya ägare. Det här tillhörde förut … men sen försvann de.”
Hon går noga igenom vad hon byggt Gilead av. Förutom järnridån och SS nämns bland annat polygamisekter i Utah och slaveriet I USA.
Hela sci-fi-berättelsen är egentligen en soppa kokad på verkliga historiska händelser och totalitära stater.
Inget ovanligt med det. Astrid Lindgren skildrade ett annat skräckvälde i Bröderna Lejonhjärta, där spelas diktatorn av monstret Katla, som är hämtad ur något så urgammalt som Bibeln.
Jag tänker på de små plaketterna som är placerade utanför bostäder i hela Berlin. På vissa av dem står ett namn och ett datum, på andra bara Frau eller Herr. Det är minnesstenar över dem som hämtats ur sina hem under Andra världskriget och skriker: ”Vi bodde här en gång! Vi hade en gång också ett rikt liv i dessa vackra lägenheter. Vi hade heller ingen aning.”
Tjänarinnans berättelse är lika lite och lika mycket en bebådelse som plaketterna i Berlin. En påminnelse av historien, en uppmaning att aldrig låta det hända igen. Någonting att läsa och upprepa när nazister får polisens tillstånd att demonstrera längs Göteborgs gator under Yom Kippur och under det skrivna ordets egen mässa.
I sitt svar på om boken är en förutsägelse, kallar hon den för en antiförutsägelse.
Om vi vet kan vi förhindra.
”Eftersom jag är född 1939 och blev medveten under andra världskriget visste jag att etablerade samhällssystem kunde försvinna över en natt.”
Tjänarinnans berättelse (Norstedts) i reviderad översättning med nytt förord kommer ut den 20 september.
The Handmaids Tale är en serie från Hulu och visas i Sverige på HBO Nordic. En andra säsong av serien ska spelas in.
The Handmaids Tale har filmatiserats (1990), satts upp som opera och som balett.
