Endast för de döda upphör kriget. Dessa ord från filosofen George Santayana tillskrevs felaktigtPlaton av den amerikanske generalen Douglas MacArthur någon gång på 60-talet, för att därefter fortsätta ljuda i soldaters munnar i decennier och slutligen hamna i vinjetten till krigsfilmen Black Hawk Down – även där tillskrivna Platon. Varför? Kanske är föreställningen om kriget såsom begränsat i tid och rum så stark att man funnit den endast kunna rubbas av något slags urgammal visdom.
I Ocean Vuongs Natthimmel med kulhål brinner Vietnamkriget än för flera av de människor som befolkar dikterna, trots att det officiellt tog slut 1975 och de sedan dess flytt landet. Jag talar inte enbart om minnet, utan om ännu överhängande angrepp på person och egendom. Från en krigsskadad far som örfilar en mor för att sedan gå loss på köksbordet med en motorsåg, eller en stum Colt 45 i en skokartong som fadern skjuter in under sin sons säng som en sista handling innan han överger honom.
Den vietnamesisk-amerikanske poeten Ocean Vuongs världsbygge består av krig, familj, kärlek och sex – allting fångat i ett pregnant språk, ofta med utgångspunkt i en klassisk mytvärld. Det råder en brist på fäder – barnen jagar efter dem ”som de döda jagar efter dagar”. I dikten Telemachos drar en son upp sin far ur vattnet och släpar honom i håret genom sanden, varefter spåren av honom genast suddas ut av vågorna. Fadern är som en grön flaska, funnen, han kunde vara far till vem som helst. I faderns havssvarta ögon finns en sönderbombad katedral ersatt av en träbarack. Istället för att, som Telemachos, hjälpa fadern återta sitt rike påbörjar sonen istället ”drunkningens trofasta verk”. Att läka bristen efter en far tar sig formen av ett barmhärtighetsmord.
Våldet och ömheten återfinns hela tiden sida vid sida hos Vuong. Ömheten utsläcker våldet, och våldet hakar in i ömheten – på samma sätt som kriget hakat in i de ord som används för att beskriva sexuella möten. Över varje sådant möte hänger ett löfte och ett hot. En visshet finns om att det som felar en människa, och det förtjänstfulla hos henne, kan komma från en och samma plats.
Ett komplext förhållande till orden antyds; en hårtest hos en mor som inte kan skriva formar en bokstav och ”...lever utan ett ljud. Som ett ord.” Ordet och är utbytt mot &, och en av dikterna heter Logofobi. Jordens sjunde cirkel är en elegi över Michael Humphrey och Clayton Capshaw – ett gaypar som mördades genom att brännas till döds i sitt hem. Dikten består av nottecken, 1–7, utplacerade över två i övrigt blanka sidor. Själva narrativet återfinns i fotnoterna längst ner, under ett vanligt svart streck. Det som inte låter sig nedtecknas överordnas det skrivna på ett tydligt sätt; ordens funktion blir att i bästa fall beskriva och förenkla.
Det finns en osedvanlig värme, och ett hopp, i dikterna. Tid som tagits ifrån en är något man kan få tillbaka och en skottlossning är ljudet av människor som försöker leva lite längre och misslyckas, och att kriget ännu ödelägger innebär samtidigt att allt inte är ödelagt. Boken är tillägnad mor [och far]. Det liknar en kram.
