Krasznahorkai skildrar konstnärens förmåga

Seiobo där nere markerar en vändning i László Krasznahorkais författarskap, skriver Johannes Björk och menar att han just läst något alldeles storslaget.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En grupp konstnärer befinner sig på en arbets- och rekreationsvistelse vid den rumänska kratersjön Sfânta Ana. Under de första dagarna går det upp för gruppen att bland de tolv deltagarna är en inte bara passiv, utan stundtals också märkligt frånvarande. Snart märker de att den som vandrar bland de tolv, men som inte anlände med dem och som lämnar dem förutan, i själva verket arbetar på andra platser och tider. I gryningen när de andra sover, om eftermiddagen när de vilar, gräver den kristuslike figuren djupa gropar i ytterkanten av området i vilka fullskaliga hästskulpturer formas av jorden.

En episod som är typisk för de sjutton berättelserna i Seiobo där nere liksom för László Krasznahorkais tidigare författarskap, där han ofta återkommer till undandragandet och den messianska figuren. Men där Krasznahorkai tidigare avslöjat förlösaren som en förgörare behålls här hans försonande drag. Men han får nu verka i en ny domän: konsten och den estetiska erfarenheten. För det är vid detta, det konstnärliga arbetet och erfarenheten av detsamma, som Krasznahorkai väver sin roman i meningar som konsekvent sträcker sig över så många sidor, tider och platser att läsarens fattningsförmåga sätts på spel. Översättaren Daniel Gustafssons följsamhet är därför bragdartad. Det är som att inifrån och ut varsamt följa det gyllene snittets fibonaccisekvens som strukturerar boken, utan att i förväg känna till den centrifugala accelerationskraft som sätts i verket.

ANNONS

Seiobo där nere markerar en vändning i Krasznahorkais författarskap. Han framträder inte längre som apokalypsens ungerske mästare, som Susan Sontag en gång kallade honom. Snarare än någon som befinner sig vid historiens slut – författarskapet tog trots allt form i Ungern just som den kommunistiska regimen krackelerade – är det konstnärens förmåga att uppfinna nya tider som gestaltas. Med en skärpa lika minutiös som associativ närmar sig Krasznahorkai de avgörande momenten i den estetiska processen, den tidpunkt som bestämmer om det konstnärliga företaget misslyckas eller uppfylls. Om vi ser världen på nytt eller inte.

Här finns dilettanterna som frustrerade tvingas vända inför Akropolis på grund av den starka solen eller stormar ut ur det lokala biblioteket eftersom de inte lyckas förmedla Bachs storhet till den avmätta åhörarskaran. Men här finns även skådespelarna i det japanska no-dramat som låter livet underordna sig dess krav; det japanska shinto-templet som plockas isär och byggs upp på samma plats var tjugonde år för att minna om evigheten. Och här finns Rafaels förberedande av renässansmålaren Peruginos duk inför målningen av Madonnan och barnet i Augustinuskyrkans familjekapell.

Ur dessa motivmässigt mycket olikartade men tematiskt sammanhängande berättelser låter Krasznahorkai sin roman växa fram. Det är litteratur som inte bara insisterar på, utan också iscensätter konstens förmåga att ur en fragmenterad värld utan framtid återupprätta den gemensamma inbillningskraft vi trodde gått förlorad. Det är inget annat än storslaget. Om inte mer än så.

ANNONS
ANNONS