Det våras i Knausgårdland. Huvudpersonen är i full färd med att få iväg barnen till skolan, ta hand om minstingen och titta in till grannen. Sedan ska han ta bilen och hälsa på barnens mor på sjukhuset i Helsingborg. Till kvällen väntar valborgfirande vid brasan. Och så tar det stopp. Berättelsen stannar upp och väljer vägen om ett familjetrauma som har satt djupa spår i berättarens själ. Bit för bit nystar Karl Ove Knausgård upp historien som ledde fram till den där dagen då han sätter sig i bilen med sin yngsta dotter, bara tre månader, och tar sikte på Helsingborg.
Han börjar lite trevande. Närmar sig ämnet med finkänslighet och sårbarhet. ”Det som hände vår familj” kallar han livskamratens djupa depression och vad som följde på den. Den här gången leder sjukdomstillståndet till det allra värsta. Det som alla vill slippa uppleva, men som är det mest tänkbart smärtsamma för den som har varit där. Att den du älskar inte vill leva.
Karl Ove Knausgårds årstidsbok Om våren är den tredje i ordningen och har föregåtts av Om hösten och Om vintern. De två första gick under benämningen slumpmässiga encyklopedier. Författaren satt mest på sin kammare och diktade ihop funderingar kring tingen omkring honom. Dessa korta vindlande texter varvades med brev till det ofödda barnet i moderns kropp. I de delarna brände det till och blev äkta, varmt och direkt. Däremellan desto trögare. Stundvis kåserande och högtravande.
Nu har han släppt greppet om ordboken och vänder sig konsekvent till sin yngsta dotter. Skillnaden blir enorm. Om våren utspelar sig under en enda dag, den där valborgsmässoaftonen för tre år sedan. Mellan morgonen och kvällen sveper Karl Ove Knausgård med sig sin läsare i en medvetandeström som rör sig tillbaka genom parets resa till Sydney när beslutet om ett fjärde barn mognar fram, och senare till Bergmanfestivalen på Fårö. Vidare genom graviditet, psykisk ohälsa och fram till det där som inte får hända.
Som författare är det ibland bra att bestämma sig för vad man vill berätta, konstaterade jag i min kritik av Om vintern. Detta med en känsla av att det hela tiden var något som Knausgård inte släppte fram i sina två första årstidsböcker. Som om det var något som väntade på att mogna och möta dagens ljus. Men nu smäller det till. Om våren är en stark och personlig bok som inte väjer för mörkret och smärtan. Maktlösheten och den illa dolda irritationen över det hjälplösa tillstånd som infinner sig hos någon med klinisk depression, mejslas fram och pyser ut med trovärdighet och ärlighet. Och kontrasten mellan det nya lilla livet i famnen och sjukdomens svärta blir knivskarp när den ställs på sin spets en sommar på ett soligt Österlen. Därtill oron. Men också kärleken glöd och förhoppningar.
Samtidigt rör sig alltid denna författares berättande med närhet till vardagens bekymmer och glädjeämnen. Beståndsdelarna som radar upp sig och blir ett liv. Iakttagelser som sätter företeelser och mänskligt beteende under lupp med hjälp av förmågan att rikta sökarljuset mot det som ofta går andra förbi. Både Gud och Djävulen bor i detaljerna i Knausgårds prosa.
