Vårterminen i nian. Vissa blir ihop. Andra gör slut. Ett förhållande kan bestå mindre än ett dygn, och vänskap visa sig tåla nästan hur mycket som helst. Katarina von Bredow fortsätter i Tappa greppet berättelsen från Släppa taget, om de konstnärliga tvillingarna Stella och Elsa, klarinettisten Elliott, skådespelande Victoria och så Hampus, som tänker att han nog är intresserad av scenografi. Eller så är det Victoria han är intresserad av, bästa vännen sedan barndomen. Hon som alltid vet vad han menar. Och som han i hemlighet förälskat sig i.
När Hampus känslor avslöjas blir det snabba ryck, häftiga kast; ingen kontakt, vänskap igen – och så ett impulsivt förhållande på försök. Victoria tycker att de lika gärna kan testa, vilket innebär ett officiellt deklarerande av tvåsamhet samt sex redan samma kväll. ”Kom nu, så vi får det överstökat”, som hon uttrycker saken.
von Bredow skildrar med sin vanliga träffsäkerhet och lyhördhet Hampus känslokaos, hur förnedringen vid den misslyckade sexdebuten på något sätt gör honom starkare, hur han rätar upp sig och tar kommandot över sitt eget liv. Det blir naturvetenskapligt program istället för estetiskt med gänget. Och, märkligt nog, en fortsatt vänskap med Victoria efter det dagskorta förhållandet.
Att tappa greppet är ju något helt annat än att släppa taget. Om den förra titeln handlade om en aktiv frigörelseprocess så är den nya snarare ett vittnesmål om en kaotisk verklighet, där det handlar om att försöka hålla huvudet klart i stormens öga. Båda böckerna hör ändå till de lättsammare i von Bredows produktion. Här finns, trots en parallell historia om vuxen otrohet, inte så mycket svärta och tyngd som i de tidigare romanerna. Det är som om allt måste gå i lås; det räcker inte med en antydan om att nästa läckra flickvän står på tröskeln för Hampus – denna visar sig dessutom vara något så ovanligt som en kvinnlig gamer, mästare på GTA. Nästan för bra för att vara sant.
