Västerlandets enskilt viktigaste person är förvånansvärt undflyende – en skugga, en gåta. Om den historiske Jesus vet vi nästan ingenting.
Kanske är denna brist, denna ogripbarhet, kristendomens största tillgång. Jesus är och förblir ett mysterium, en vit duk som var och en kan projicera sina drömmar och sina föreställningar mot.
Genom århundradena har mängder med konstnärer och författare hittat kreativ kraft i denna brist på kunskap. Vem var Jesus? Vad ville han?
I sin kortroman Salome Alexandra tar Lars Andersson fasta på en av de mer udda idéerna om Jesus. Med utgångspunkt i en omstridd passage i den judiska textsamlingen Talmud, som placerar Jesus åttio år före vår tideräkning, berättar Lars Andersson sin historia.
Mycket är sig likt. Jesus är en magiker och helbrägdagörare som predikar frälsning och botgöring. Han fängslas och avrättas under påskhögtiden i Jerusalem. Annat skiljer sig åt. Romarna har ännu inte koloniserat Judéen och landet är fortfarande ett judiskt kungarike.
I centrum för berättelsen står två personer som levde vid denna tid, Rabbi Jehoshua ben Parachia, som här blir Jesus läromästare, och den judiska regenten och drottningen Salome Alexandra. Båda med ett ambivalent förhållande till den karismatiska predikanten.
Lars Andersson skriver kärvt och arkaiskt. Texten är tät, poetisk och bitvis suggestiv. På många sätt är den ett med tiden den gestaltar. Trots det lämnar den mig tämligen oberörd. Kanske är själva konstruktionen alltför avancerad. Det blir mer pastisch på antika texter än modern prosa. Det är synd. För Lars Anderssons lek med Jesusgestalten hade kunnat bli riktigt stark litteratur.
Det som trots allt biter sig fast är porträttet av drottningen, Salome Alexandra. Hennes motsägelsefulla karaktär och hennes sökande efter sanningen om den nya predikanten och hans lära är utan tvekan berättelsens höjdpunkt. Ska man läsa denna roman ska man göra det för hennes skull.
