Ett persongalleri och ett konspiratoriskt upplägg värdigt en Graham Greene hjälper inte. Läsaren och författaren går vilse i labyrinten, skriver Björn Gunnarsson.
Reidar Jönsson, författare till odödliga Mitt liv som hund, fördriver pensionsåren med att skriva thrillers. Förra året kom En god man, nu Vännen i Havanna. De uppges vara delar i en planerad trilogi, men så mycket enhet i trilogin märks ännu inte, förutom högt tempo och en minst sagt osovrad författarfantasi.
En kvinnlig amerikansk elitsoldat med rötter i Nicaragua försöker genom att göra Pentagon tjänster rädda sina internerade föräldrar, offer för president Trumps främlingsfientlighet. En gammal kubansk säkerhetspolis, bitter över utvecklingen i sitt land, försöker göra revolutionen en sista tjänst efter Fidels död. Säkerhetspolisens galne halvbror, överste på den amerikanska sidan, värvas till ett sista uppdrag.
En exilungrare i spetsen för en global kapitalstiftelse med regimförändringar på agendan försöker säkra amerikanska affärsintressen i det postkommunistiska Kuba. En santeriaprästinna och en gangster i den exilkubansk maffia som gynnar sina skumraskaffärer i strid mot Pentagons och kapitalstiftelsens intentioner, försöker återta kontrollen över Kuba.
Detta är sannerligen ett persongalleri och ett konspiratoriskt upplägg värdigt en Graham Greene, eller en John Le Carré. Men tyvärr är galleriet och intrigen både stolligare och krångligare än själva handlingen, trots en del träffsäkra samtidspolitiska poänger. Snart går både läsaren och författaren vilse i labyrinten, och när väl presentationen av upplägget är överstökad är boken slut. Rörigt språk bidrar till snårigheten.
Kanske är det bara dålig korrekturläsning, men en misstanke föds att Reidar Jönsson vistats för länge i USA för att ha riktig koll på svensk meningsbyggnad. Samtidigt verkar han även ha dålig koll på geografin, när han påstår att en kuban skulle tänka på USA som ”det stora grannlandet i väster”. Från Havanna ligger närmaste amerikanska landpunkt, Florida Keys, i nordost.
