Maggie Strömberg skildrar detaljerat Miljöpartiets färd mot maktens korridorer i sin debutbok. En läsvärd historik över partiet, enligt Björn Gunnarsson.
Kringfart Stockholm. Försäljning av Vattenfalls kolkraft. Gränskontroller och åtstramad asylpolitik. Skatt på solcellsel. Listan över Miljöpartiets kappvändningar – svek eller kompromisser beroende på tycke och smak – kan göras lång efter att partiet äntligen fick sin eftertraktade regeringsställning. Nyligen utnämnde Jordens vänner dessutom Åsa Romson till Årets miljöförvillare, för att ha hyllat det tandlösa Parisfördraget om minskade koldioxidutsläpp.
Om detta och mycket annat skriver Fokusjournalisten Maggie Strömberg i sin detaljerade och läsvärda historik över partiet, kallad Vi blev som dom andra. En viss slagsida åt personpsykologi och narrativ dramaturgi på bekostnad av analys kompenseras av lätthet och överskådlighet. Det förstnämnda, politikjournalismens fiktionalisering, är väl för övrigt en avspegling av ett tillstånd där politik handlar om att ”kommunicera berättelser”, om symbolanalyser och signalfrågor, snarare än att förändra samhället.
Från Per Garthons avhopp från Folkpartiet och hans behov av ett nytt parti, varken höger eller vänster, till Åsa Romsons tårar ilivesändning går historien med de välkända hållpunkterna: språkrörsstriderna, motsättningen mellan ”fundisar” och pragmatiker, det vill säga mellan gröna vågare och realpolitiker, de oregerliga partimedlemmarna och konflikten mellan antiauktoritet och behovet av ett toppstyrt parti som alla andra.
Frågan är om inte problemet ligger i att miljöpartister sällan varit så där verkligt intresserade av miljöfrågor. Övertygade aktivister har ofta funnit andraorganisationsformer, ointresserade av partiarbete, miljöfrågorna har kommit in som delar i ett brokigt täcke av engagemang och allmän oppositionslusta. Något enfrågeparti har Miljöpartiet aldrig varit, snarare ett missnöjesparti eller alternativparti som utvecklats till en livsstilsmarkör.
Om det sistnämnda, hur Miljöpartiet erövrade – eller snarare erövrades av – den urbana lattedrickande hipstergenerationen skriver Strömberg utförligt och bitvis humoristiskt. Hon använder inte begreppet men det är en vink om hur det postpolitiska tillståndet ser ut. Mera antydningsvis beskriver hon hur identitetspolitiken kom att spela en större roll än miljöfrågorna. Från ett parti för naturnära miljövänner till ett parti för samvetsömma livsstilsliberaler är spännvidden väldigt stor.
Alternativrörelsen upptäckte till slut att den fått en partiorganisation och taktisk-strategiska överväganden som överrock. På sin blogg uttolkar före detta språkröret Birger Schlaug – ”kroniskt kritisk” enligt Strömberg – partiförkortningen som Meningslösa Partiet. Den grundläggande ideologin är otydlig skriver Strömberg, och när ideologier blir godtyckliga blir partier onödiga.
Kanske är detta den gröna rörelsens dilemma över huvud taget. Att idéerna om en annorlunda ekonomi baserad på ekologi helt enkelt inte ryms i det partiparlamentariska systemet, vilket kan förklara att gröna partier lite varstans delar Miljöpartiets öde: inget verkligt politiskt inflytande.
När nu en skrämmande mäktig våg av antimodern nynationalism sveper över världen – en rörelse som hatar ”cyklister och vegetarianer” – ser det ganska mörkt ut för den politiska grenen av miljörörelsen. Miljöfrågor har coopterats av andra rörelser, andra partier. Detta kan å andra sidan innebära att den återvänder till sina rötter iutomparlamentariskt, icke kompromissvilligt arbete.
