Christina Hesselholdts senaste roman, Vivian, om fotografen Vivian Maier, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.
Christina Hesselholdts senaste roman, Vivian, om fotografen Vivian Maier, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Hesselholdt har sällsynt kontroll över kaoset

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När en text beskrivs som pratig brukar det inte vara ett beröm. Pratiga romaner är för det mesta ordöversämmande textmassor, som stampar på stället och i värsta fall tvingar läsaren att utstå ett övermått av stickspår, snack och pynt. Frågan är – kan pratighet också vara en kvalitet? Efter att ha läst Sällskapet av danska Christina Hesselholdt kan jag bara ropa ja. Vad vi får här är något så ovanligt som en samling inre monologer som på en och samma gång strövar fritt och håller fokus. Kort sagt, pratighet som vi sällan ser den – som konst.

Boken består av fyra kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014. I händelserna centrum finns ett sällskap vars centralfigur är Camilla, flankerad av mannen Charles och ett antal vänner. Någon handling i gängse mening är det inte frågan om här. I stället bygger Hesselholdt ett universum av inre monologer, sammantråcklade med lösa stygn, för läsaren att kliva in i. I den första boken, Camilla and the horse, utgiven på svenska 2011, möter vi till exempel Camilla på strippklubb i Berlin när hon försöker att sälja Charles, hästen kallad, för trehundra euro. Edward driver omkring i en djuraffär och fantiserar om att skaffa haj. Alma minns sitt bröllop, ”en dag när man mest består av klänning” och brudvalsen då ringen med klappade gäster var som mordiska skördearbetare i en roman av Alistair MacLean. För att bara ta några exempel ur den monologrikedom som boken rymmer.

ANNONS

Romanens titel fångar fint den opersonligt personliga gemenskap som kretsen lever i. Ja, det är verkligen ett Sällskap med stort S vi har att göra med här. Det finns det som binder dem samman, inte minst intresset för litteratur som hela tiden sipprar in i texten – Virginia Woolf, Vladimir Nabokov,William Wordsworth är några av de författare som refereras till – och den materiellt trygga medelklassliv som de alla lever. Men mest av allt lever medlemmarna i sällskapet var för sig, inneslutna i sina respektive monologer, som både skyddar och fjärmar dem från varandra.

Till en början rör jag mig genom boken med samma osäkerhetskänsla, som man rör sig på grästuvor genom ett kärr. Var ska dessa fragmenterade, vilt spretande röster landa? Men Hesselholdt har sällsynt kontroll över kaoset. Snart finner jag fläckarna av fast mark och kan inte få nog av de ledigt skärpta berättarrösterna i lyhörd översättning av Ninni Holmqvist. Att Hesselholdt dessutom har en krass humor, som ofta sätter tummen rakt på tillvarons absurditetet gör det hela inte sämre. "Undrar hur jag har hamnat i säng med veterinärens bror, det vet nog bara veterinären”. Den sortens formuleringar får mig att flina långt efter att jag slutat läsa. Samtidigt håller romanen obruten kontakt med döden, sorgen och intigheten under ytan. Ytterst och djupast handlar Sällskapet om ensamhet. Eller rättare sagt: den handlar om att leva innesluten i inre monolog, som vore de en kokong, och om alla absurda, rörande, smärtsamma situationer som uppstår i försöken att kommunicera kokonger emellan.

ANNONS
ANNONS