Försök snacka omkull en fransman. Det är som att försöka bestiga ett berg i rullskridskor. Men häromdagen gick det lite bättre än vanligt, när jag testade en god vän med den till synes naiva frågan: "När skulle du säga att demokratin uppstod här i Frankrike?" Denne svarade mycket självsäkert: "1848". "Jaha, sa jag, så du anser att man kan kalla ett land demokratiskt, när det är endast männen som får rösta?" Min vän blev helt stum. Sedan sade han: "Oj, du har rätt. Frankrike blev en demokrati först 1944."
Jag hade nämligen precis läst Sverker Oredssons fängslande bok om Sveriges förre statsminister Nils Edén och dennes kamp för demokratin i Sverige, men också hans viktiga kamp för kvinnlig rösträtt. Det är med andra ord först 1921 som Sverige blev demokratisk i ordets rätta bemärkelse. Demokrati kommer från grekiskans demos = kraft och kratos = folk och betyder "folkets kraft", men det tog världen (eller rättare sagt – vissa delar av den) mer än 2 000 år att göra den grekiska demokratin demokratisk. Hur kommer detta sig?
Sverker Oredsson har inte skrivit en bok om demokratins historia, utan om Nils Edéns kamp för demokratins införande i Sverige, vilket räcker mer än väl. Det är en minst sagt hårresande historia, för här får man bland annat ta del av hur riksdagsmännen resonerade när de försökte stoppa kvinnors rösträtt. Ett av argumenten löd att männen försvarade landet, vilket borde ge dem ett företräde framför kvinnorna. Ett annat löd att män helt enkelt var mer objektiva och rationella än kvinnor.
Politikern och historikern Carl Hallendorff ansåg bland annat att det inte var något förringande av kvinnan att hon uteslöts från rösträtten, eftersom kvinnans roll var att ”skapa det goda hemmet”. De kvinnor som brukade vilja genomföra något, brukade dessutom alltid lyckas få sin vilja igenom, konstaterade han, så varför behöva rösta? Ett problem som utskottet anförde, var att det föds fler kvinnor än män. På 1 000 män gick det nämligen 1 131 kvinnor. Man riskerade helt enkelt att kvinnorna tog över makten i landet. Skall man skratta eller gråta? Hur kunde dessa bildade män hysa ett sådant förakt mot kvinnan?
Nils Edén började kämpa för kvinnors rösträtt redan 1914, som ordförande i konstitutionsutskottet och i kammardebatten. Han var en elegant och medryckande talare, som brukade lära sig sina tal utantill. Många kallade honom Silvertrumpeten. Vid sin sida hade han sin fru, den "ljuva Marja", som blev en sann ”livsledsagerska” och Oredsson nämner ofta den enorma respekt och kärlek Edén hyste för sin fru. För finns det någon viktigare framgång eller något större att sträva efter, än ett lyckligt familjehem?
Hur skulle Sverige bli demokratiskt? Genom att frigöra skolan från kyrkans inflytande, inskränka kungamakten, avveckla handelskriget mot Storbritannien, förbättra relationerna till Finland och lotsa Sverige in i Nationernas förbund. Av någon märklig anledning fick Edéns insatser för Sverige aldrig något riktigt erkännande. Hur kommer detta sig?
Oredsson finner svaren hos Edéns ständige sekreterare, Herbert Tingsten, som till en början var mycket fascinerad av sin överman. Men i sina memoarer skriver denne:
”Jag har hört många människor som beundrat Edén men knappast någon som talat om honom med djup tillgivenhet (…) Edén gick folk på nerverna genom sin jämna förträfflighet. Att höra en talare som aldrig söker ord, som uttrycker allting distinkt och välbetänkt, som kort sagt talar som en bok är i och för sig enerverande”.
Sedan kommer en illmarig, på gränsen till genialisk formulering som lyckas med det svåra greppet att både kröna och halshugga sitt studieoffer i en och samma mening:
”Det fanns en lugn självglädje över denne förutvarande statsminister som man inte kunde ta miste på; inte den våldsamma självkärlek som verkar pinsam och skrämmande, men den lugnt medvetna trivseln i en lång och lycklig förening mellan de två jag vi strävar med, betraktarens och den betraktade”.
Oredssons monumentala verk över Edén levererar både ett gediget historieporträtt och en livfull analys av alla maktspel som kan pågå kring politiker som verkligen vill ändra på saker och ting. Två saker jag saknar dock: Edéns tal, som jag gärna hade sett i ett appendix eller utspridda citat av, och sist men inte minst – de kvinnliga rösträttskämparna. Anna Whitlock, Signe Bergman, Ann Margret Holmgren, Gerda Hellberg och Frigga Carlberg.
Oredsson nämner bara dem i förbifarten. Jag kompletterar min läsning med SVT:s fantastiskt inspirerande dokumentär Kvinnorna på fröken Frimans tid med programledaren Kattis Ahlström och tänker på alla kamper som återstår för att alla, ja, alla skall känna sig sedda och hörda i ett samhälle. Jag tänker också på det språkliga motståndet. Förr använde man sig av slagord som ”hysterisk” och ”rabiat” för att bekämpa människorättskämparna. Nuförtiden använder vi slagordet ”politisk korrekthet”. Det största och svåraste våldet att komma åt, är det våld som gömmer sig i språket.
