Håkan Hellström tog chansen att spela i New York inte bara för möjligheten till ett häftigt genrep och en rolig resa. För den obotlige rockromantikern handlade det också om att uppträda på magisk mark och komma lite närmare några av de artister och sånger som format honom. Håkan Hellström gick som alltid in med hela hjärtat och huvudet före: drog på sig en John Lennon-tröja och lät Stefan Sporsén stöta fram ett New York, New York ur sin trumpet. Under två kvällar lyckades han, bandet och den svenska publiken smälta samman myterna från Manhattan och Göteborg till omtumlande konserter.
Hemma i Göteborg har Håkan Hellström spelat på alla scener från Jazzhuset till Kåren, Scandinavium och Storans tak. Till helgen avslutar han sin turné med ytterligare två jättekonserter på Ullevi. Som journalisten Jan Gradvall konstaterade i boken, som gavs ut redan efter den första Ullevi-spelningen, är det unikt att en artist står på Ullevi och sjunger om platser som ligger bara några spårvagnsplatser bort.
Osjungen mark
Håkan Hellström har ända sedan han på sin debutsingel sjöng om att Vasastan är som Chinatown fattat att man som låtskrivare, sångare och estradör behöver sin spelplats. Först när man har scenografin kan man börja befolka den med allsköns figurer och karaktärer. När Håkan Hellström gjorde entré var det på en nästan tom karta. Förutom enstaka låtar av Nationalteatern var Göteborg förbluffande osjungen mark. Man kan tänka sig att det för Håkan Hellström kändes konstigt. För honom var Haga-gator trampade av Sten-Åke Cederhök minst lika spännande som någonsin Broadway eller 42nd street.
När jag pratade med Nisse Hellberg, en gång sångare i mycket malmötiska Wilmer X, berättade han att han länge tyckte det var töntigt att använda ortsnamn i texterna. Hellberg gjorde ändå några försök, men fick genast bannor från resten bandet. Jo, kollegorna i Torsson diktade visserligen om både Klippans centrum och Rosa kiosken i Åstorp, men så var de inte heller lika "tuffa" som Wilmer X.
Så i stället för att sjunga om Södra Förstadsgatan och Spångatan på väg hem från Stippes grill blev det att rumlaren i sången tog den "blå vägen hem." Långt senare skrev Nisse Hellberg countryinspirerade sånger. Då föll det sig plötsligt naturligt att redan i första versen sjunga om både Malmö och Helsingborg. Han beskrev det som en lättnad. Inom countryn hade man sedan länge vetat att en specifik, namngiven plats gjorde resten av texten mer trovärdig. I praktiken behöver vare sig låtskrivaren och än mindre lyssnaren faktiskt ha varit på stället där sången utspelar sig. Bara det att berättelsen placeras på ett konkret ställe skapar en ram, ett sammanhang.
Får sångerna tillräckligt starka vingar och sätter avtryck hos sin publik får också platserna en starkare laddning. På samma sätt som många letar sig fram längs olika romanfigurers spår i Dublin, Ystad, Paris, Stockholm eller Barcelona anordnas i Göteborg turer i Hellströms fotspår. Ett ansenligt antal fans har sökt sig upp på stadens höjder för att hitta platsen där omslagsbilden till 2 steg från paradise är tagen. Bara för att upptäcka att den i själva verket är ett kollage av bilder fotade från olika platser och ur olika perspektiv.
Skallen full av drömmar
Kollaget återkommer ofta i Hellströms visuella uttryck, inte minst på de stora LED-skärmarna under konserterna. I både text och musik klistrar Håkan Hellström ihop sin egen guide till Göteborg med fragment från verkligheten blandat med fantasier, dagdrömmeri och inte minst förebildernas historier. Låtarna befolkas av lenor och johnnys men också av föregångarna Evert Taube, Totta Näslund, Freddie Wadling och många fler.
Håkan Hellström har en beundransvärd förmåga att knyta ihop det konkreta i gatorna, hustaken, spårvagnarna klubbarna och hamburgerbarerna med det fantasifulla, flyktiga, känsliga. Han är poeten som vådligen korsar Avenyn på rullskridskor med skallen full av drömmar – övertygad om att allt ska lösa sig i sista versen.
I en intervju i tidningen Vi träffar reportern Marie Branner Håkan Hellström i ett hörn av Feskekôrka och beskriver hans förmåga att skildra den gemensamma hemstaden. "Här är Rosenlund, horkvarteren, som Göteborgs stadsplanerare febrilt försöker omvandla till något snyggare. Håkan Hellström bor ett par hundra meter bort och har som ingen annan beskrivit det där göteborgska, grusiga glappet. Sett kärleken i arbetarstadens smuts. "
Precis så är det. Och det är väl just för att han har sett ljuset som tränger in genom det där grusiga glappet som Håkan Hellström kunnat svinga sig rakt upp på stadens allra största scen.
