"Håkan fick kämpa för segern"

GP:s Johan Lindqvist recenserar Håkan Hellströms rekordkonsert på Ullevi.

ANNONS
|

Känslan när det var dags för Håkan Hellström att återigen fixa fest på Ullevi var lite kluven. Förra gången trodde vi ju att detta var en enda gång i livet-upplevelse. Då hade stan feber under hela våren och det var så otroligt mycket känslor som briserade den där helt igenom magiska kvällen. Som med alla debuter skulle allting ut på en och samma gång.

Igår var läget ett annat. Nu var Håkan på Ullevi märkligt nog ett slags normaltillstånd.

Därmed var det här också en större utmaning. Förra gången bar publiken Håkan, bandet och publiken varandra från start till mål. Nu blev det så småningom mer av en arbetsseger som vanns på ungefär de villkor som brukar gälla för akter som fyller den här arenan. Håkan Hellström fick trots en perfekt inramning inte så mycket gratis utan tvingades verkligen kämpa för en ny seger.

ANNONS

När kvällen började stod solen fortfarande ganska högt när Håkan Hellströms kom ut på scenen exakt 20.36. Tillsammans med Stefan Sporsén och Simon Ljungman tutade han igång Vi två 17 år. Ja, den som så många gånger avslutat konserterna, den som gjort att allsången aldrig velat ta slut. Nu som öppning. Bakvänt, smart och snyggt.

Sedan plattan i mattan såklart. En skränande River en vacker dröm följdes av en intensiv Brinner in the shit där LaGayla Frazier fick glänsa i en mix av gammelschlager, soul och västkustpop. På pappret är det en grym öppning, i praktiken fungerade det inte alls klockrent.

Håkan Hellström startar om. Hälsar välkomna, berättar hur stolt och tacksam han är över att vara tillbaka. Och sedan den briljanta versionen av 2 steg från paradise som var enorm på den där klubben i New York. På Ullevi får den inte riktigt samma effekt, det är mer av sittdans på läktarna. Då slänger Håkan in en galopperande Gullbergs kaj paradis och en distinkt Jag har varit i alla städer. Det börjar ta sig. Och så plötsligt är Daniel Gilbert, den gamle parhästen, tillfälligtvis tillbaka i bandet och hans paradnummer Hurricane Gilbert blir en fin stund.

Men det var egentligen först efter en dryg timme, när skymningen kom, bandet tog i för fullt och Håkan sjöng om att gå ut och brinna upp i natten och sedan hoppade igång discot i Klubbland som det började glöda. När han sedan fick förhandstippat sällskap av Miriam Bryant i Det är så jag säger det och framförallt en bedårande Hon är en runaway uppstod den där magin vi längtat efter. Efter det var det bara att släppa på bromsen och åka med.

ANNONS

Under andra halvan av konserten märktes det också att Håkan och bandet vuxit in i arenakostymen. Förra gången agerade man på magkänsla, kastade sig ut. Nu låter man som ett lika rutinerat som uppumpat U2 eller Coldplay och trycker tyvärr därmed stundtals dynamiken ur musiken. Aprilhimlen, den en gång så sköra indielåten pumpas upp till ett muskelberg. Ramlar blir en visserligen skön soulfest, men det är mer forcerad Springsteen på anabola än flyhänt Sam and Dave-underhållning.

Fast när Håkan Hellström stannar upp och avslöjar att vi är fler än 70 000 härinne går det såklart inte att hålla tillbaka festen. Det blir trots allt en slags triumfartad spurt där en oändligt vacker Valborg och Seinabo Seys vackra insats i Fri till slut blir till en stormens öga bland hejdlösa Det kommer aldrig va över för mig, stadionsrock-stela För en lång, lång tid och en fullständigt helgalen Känn ingen sorg för mig Göteborg.

På söndagen är det dags för rond nummer två. Ska jag önska något är det att Håkan Hellström och vi i publiken återigen kan lura oss själva att det bästa inte har hänt än.

ANNONS