Vattenlek. Kejsarpingvinerna tar sig smidigt upp på land. Bild: Daisy Gilardini, TriArt
Vattenlek. Kejsarpingvinerna tar sig smidigt upp på land. Bild: Daisy Gilardini, TriArt

Vacker men problematisk fabel i Antarktis

Kejsarpingvinen "Kejsaren" är i fokus i Luc Jacquets uppföljare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

De är tålmodiga, äventyrliga med god intuition . Varje år traskar de mil efter mil över isen för att dejta. I vattnet upplever de dessutom all den tyngdlöshet och smidighet som fattas dem på land.

De mäktiga kejsarpingvinerna är föremålet för Luc Jacquets visuellt fascinerande och svindlande vackra Pingvinresan 2. Uppföljaren till den Oscarsbelönade men också hårt kritiserade Pingvinresan som gjorde megasuccé 2005.

Kejsarpingvinernas vardag är minst sagt strapatsrik, vilket fångas med hänförande exakthet. Kameran rör sig närgånget och intimt bland de enorma fåglarna, med den slags självklarhet som kommer med många års vana av Antarktis karga miljöer. Regissören, som i egenskap av forskare haft i uppdrag att filma och märka pingviner, har använt både u-båt och drönare för att följa pingvinerna på deras resa.

ANNONS

Helt utan speakerröst hade detta varit en filmfest utan dess like.

2005 var det Gösta Ekman, nu är det Rolf Lassgård som på svenska hörs berätta om "Kejsaren."

Problemet är den fabel som beskäftigt skapas kring pingvinfamiljen, med fokus på far och son. Vi får följa parningsritualen med dans, ruvande, kläckning samt en ung gråtufsiig pingvinpojkes första tid i livet. Scenariot påminner delvis om det animerade pingvinäventyret Happy feet, vars historia dock känns mer motiverad och inkluderande. Mamma-pingvinen reduceras här till "Kejsarens partner" och försvinner snabbt och oklart iväg efter parningsrit och matande. Kanske ett försök att komma runt den kritik som sist riktades mot originalfilmen för dess befästande av kärnfamiljsnormer med pingviner som metafor.

ANNONS