Minnen av min mamma, regisserad av 77-årige Marco Bellocchio, inleds i total lycka med att en ung mamma dansar rock and roll med sin nioårige son Massimo. Sedan blir det, med undantag av några nostalgiska och kärleksfulla återblickar, mest elände. Mamman dör. När lille Massimo inte får det stöd han behöver från kyrkan söker han tröst hos fantasifiguren och demonen Belphegor, som får lite för stort utrymme i filmen.
Vi får följa Massimo Gramellini under några decennier fram till 1999 i hans hemstad Turin.
I vuxen ålder är Massimo, spelad av Valerio Mastandrea, framgångsrik sportreporter på La Stampa, men också något av en enstöring som har svårt att hantera sociala situationer. Han kan helt enkelt inte släppa mammans död. Här finns en gåta att lösa, en gåta som för den filmvane är tämligen lättlöst.
När regissör Bellocchios karriär började ta fart på 1970-talet hamnade han, på det internationella filmplanet, i skuggan av giganter som Fellini, Scola och Antonioni. Den blytunga konkurrensen slipper han, förstås, i dag.
Minnen av min mamma är välgjord i klassisk italiensk stil, men hur man än vrider och vänder på saken är den här filmen i första hand en italiensk angelägenhet.
På hemmaplan är Gramellini en kändis, han var journalisten som gav uttrycket ett brev (publicerat i La Stampa) betyder så mycket en helt ny innebörd.
Jag hade aldrig hört talas om Massimo Gramellini tidigare, vilket visade sig att vara en nackdel när man ser filmen.
