Rumänske Cristi Puiu, vars drama Herr Lazarescus död blev en världssuccé, är nu tillbaka i dödens omedelbara närhet. Men där herr Lazarescu var döende, ochfraktades runt i ambulans från sjukhus till sjukhus, är pappan här redan död. Familjen försöker hålla en minnesstund i mammans lägenhet. Syskon, släkt och vänner samlas och blir allt mer irriterade på varandra under en utdragen väntan på prästen.
Skickligt utvecklar Puiu, som räknas till en av den rumänska filmens främsta nutida regissörer, en svidande satir över det samtida politiska Europa. Efter att ha tillbringat närmare tre timmar med den konstant bråkande och tjafsande familjen i en rökig lägenhet som känns allt mer klaustrofobisk är det svårt för biobesökaren att inte dra paralleller till dagspolitiken och ett skakigt Europa. Om det är så här svårt att hålla sams inom familjen, hur är det då ens möjligt att enas kring lagar och riktlinjer för hela samhällen eller kontinenter?
Skickligt förs det ena samhällsproblemet efter det andra in i lägenheten och därmed diskussionen: drogmissbruk, religiös och politisk fanatism, icke-engagemang. Samtidigt synas familjen i sömmarna, med sina hemligheter och lögner. Timme efter timme av väntan blottlägger skavanker i äktenskap och föräldraskap, visar förtrolighet men även brist på lojalitet. Avsaknaden av konstruktiva lösningar är slående, liksom familjemedlemmarnas oförmåga att lyssna på varandra.
Det är knappast en slump att dramakomedin utspelar sig tre dagar efter terroristattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo. Tankarna under den ångestladdade eftermiddagen går till verk av Ingmar Bergman och Lars Norén, allt medan familjen krisar och talar ut.
