–Den här är dåligt rullad va? Såhär kass brukar jag inte vara.
Sverrir Gudnason byltar förgäves med ätpinnarna i den demolerade sushin. Jag försöker, men lyckas inte hålla inne med ett skämt om att det som ställer till kanske är den upptränade armstyrkan från rollen som Björn Borg; ”kanske”, säger han och ler artigt.
Det är hektiskt de sista dagarna inför premiären. Matsessionerna får hinnas med under eller strax före intervjuerna, i värsta fall i taxin på väg mot radiostationer, filmbolagskontor och visningar.
Borg-filmen, med namn som Shia LaBeouf och Stellan Skarsgård på rollistan, har varit en rejäl pratis – och inte bara på hemmaplan. I dag har regissören Janus Metz storfilm sålts till 150 länder. Dessutom inviger den både Torontos och Schweiz internationella filmfestivaler.
– Borg var ju så stor att det inte ens går att förstå, i hela världen, säger Sverrir Gudnason.
Handlar om Borgs rädsla och ångest
Filmens handling kretsar runt 1980, när Björn Borg, en stjärna lika ikonisk som Muhammad Ali i sportvärlden, står inför sin femte raka seger i tennisens mest prestigefulla tävling Wimbledon. Det farligaste hindret vid sidan om den hetlevrade rivalen John McEnroe (LaBeouf), är Borgs egen ångest.
– Ett genomgående tema är rädslan för att misslyckas, vilket också skådisar har hela tiden. I det kunde jag identifiera mig med honom. Även om det han gick igenom var på en helt annan nivå än någonting jag upplevt, på grund av all uppmärksamhet han fick.
Själv hoppas den stillsamma skådespelaren att han livet ut ska kunna ta tunnelbanan som en vanlig människa, utan att som Borg i en av filmens öppningsscener behöva ta sin tillflykt till ett kafé när fansen känner igen honom på gatorna.
Sverrirs väg mot Borg
Sverrir Gudnason föddes i Lund men bodde under barndomsåren på Island, där han som 11-åring gjorde skådespelardebut i pjäsversionen av Världens ljus. I Sverige har han bland annat setts i tolv Wallander-filmer som polisaspiranten Pontus, i Peter Birros tv-serie Upp till kamp, och på senare år i populära spelfilmer som Cirkeln, Monica Z och Den allvarsamma leken.
LÄS MER: Här minglar kändisarna inför Björn Borg-filmen
I vilket sammanhang man än hittat Gudnason, kan inte någon tanke varit mer fjärran hos publiken än att han skulle bli en närmast kusligt lik Björn Borg-klon på vita duken 2017. Inte ens nu, när det blonda hårsvallet har klippts bort till förmån för en annan roll, går det riktigt att se det.
– Kanske hade de gjort en ögon- och kindbensmätning. Jag vet inte. Om någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle spela honom, hade jag aldrig trott det.
Undvek Björn Borg
Det hängde naturligtvis inte bara på utseendet. Som förberedelse för rollen gick skådespelaren igenom ett intensivt träningsschema som varade ett halvår; han åt sju gånger om dagen och ägnade tiden mellan måltiderna åt tennis, fyspass och studerandet av arkivmaterial.
LÄS MER:Gudnason övertygar som Björn Borg
Men det som en lekman kanske skulle se som den främsta källan – Björn Borg själv – undvek han att söka kontakt med.
– Det var ett medvetet val som gjorde det lättare för mig att arbeta. Mycket av hans personlighet går ändå att se ute på planen, i hur han rörde sig mellan duellerna och under matcherna. Där var han i sitt naturliga element.
Möttes ni efteråt?
– Jag träffade honom faktiskt för första gången i måndags på galapremiären i Stockholm. Vi tog en fördrink innan. Han var väldigt positiv och sa att jag kunde vara stolt över min prestation.
Betyder det mycket?
– Verkligen. Är det någon som jag bryr mig om vad han tycker om filmen, så är det Björn. Filmen är ju en hyllning till honom och John [McEnroe].
Läs mer om rivalerna
I boken Borg mot McEnroe (2006) återberättar britten Malcolm Folley historier från spelare som deltog i tennistouren när den var som störst. Även Sune Sylvén, f.d. sportchef på SvD, har skrivit om de idrottshistoriska händelserna med fokus på åren 1976-1981 i sin bok Björn Borg och Wimbledon (2011).
