Kärlek mot alla odds. Polske bärplockaren Wojtek (Staszek Cywka) betraktas med stor misstänksamhet i lilla Mjällby. Här granskar Anneli (Nelly Axelsson) hans arbete i jordgubbslandet. Bild: Mikolaj Urbanski, Filmcentrum
Kärlek mot alla odds. Polske bärplockaren Wojtek (Staszek Cywka) betraktas med stor misstänksamhet i lilla Mjällby. Här granskar Anneli (Nelly Axelsson) hans arbete i jordgubbslandet. Bild: Mikolaj Urbanski, Filmcentrum

Romeo och Julia i ett rasistiskt Sverige

Ett fuck-you-finger åt all tacksamhet gästarbetarna förväntas visa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ivica Zubak tog förorten på nervigt allvar i sin uppfriskande dramakomedi Måste gitt. Strax därefter kom Rojda Sekersöz starka debutfilm Dröm vidare där ett tjejgäng från förorten skildras med inifrånperspektiv.

Nu riktar Wiktor Eriksson, med likartat dokumentära spelfilmsambitioner som Peter Grönlund i guldbaggeprisade Tjuvheder (2015), kameran mot en grupp polska gästarbetare som bilat till Mjällby i Blekinge för att plocka jordgubbar, lök, gurka och ta de påhugg de får. Inte för att de är särskilt förtjusta i just Sverige, utan för att arbetet är bättre betalt än hemma i Polen.

För pengarnas skull står de ut med den ovärdiga boendemiljön och det dagliga nedvärderande bemötandet. Arbetsgivaren, den buttre bonden Sven-Erik exakt fångad av Torkel Petersson, är uttalat rasistisk, och har överfört sin främlingsfientlighet på dottern Anneli.

ANNONS

Tvingas smussla med sina känslor

I centrum för berättelsen står annars unge Wojtek, enastående fint spelad av polske Staszek Cywka. Tillsammans med sin mer bohemiske pappa och mamman, som gett upp sitt borgerliga liv för en mer kringflackande tillvaro med familjen, sliter han på jordgubbsfältet. Plockningen övervakas av Anneli, med makt att godkänna eller rata dagsverken.

Samtidigt är Anneli uttråkad av sin andefattiga småstadstillvaro, med fylla och motorfordon, på ett Fucking Åmål-mässigt sätt. De båda jämnåriga dras motvilligt till varandra. Anneli är öppen nog att trotsa föräldrarnas och vännernas övertygelse, trots hånet. Samtidigt är normen stark, och tonåringarna tvingas smussla med sin spirande förälskelse.

Även Wojteks föräldrar misstycker att sonen tillbringar så mycket tid uppe vid den rasistiske arbetsgivarens villa. De känner av maktobalansen, och vill inte att sonen ska utnyttjas.

Påtaglig ilska och tydlig udd

Wiktor Eriksson lyfter lyhört fram en minst sagt aktuell samtidskonflikt. Filmmiljöerna är nya med bärplockning på landsbygden och konkurrensen – ibland strid på kniven – mellan olika gästarbetande gäng: polacker, ukrainare och letter. De anonyma gästarbetarna blir individer med resmål och drömmar, förtjänster och tillkortakommanden. De utsätts för hot, känner lojalitet, har olika inbördes moralisk kompass.

Jag uppskattar filmens påtagliga ilska. En tydlig udd riktas mot svenska beröringsskräcken. Här blottläggs också cynismen i att obekymrat anlita svart arbetskraft utan sociala avgifter och skyddsnät för de inblandade.

ANNONS

Huvudpersonerna i jordgubbsfältet vägrar samtidigt att ge upp sin värdighet: "kom ihåg att svenskarna tror att de bestämmer. Men du kan alltid be dem dra åt helvete!" Ett fuck-you-finger åt all tacksamhet du i deras situation förväntas visa människor som bara behandlar dig som skit.

2013 stod regissören Gabriela Pichler, bosatt i Bergsjön, i sin svarta kostym på Guldbaggegalan och pratade om något mer principiellt än sin egen enastående film Äta sova dö. Hon pratade om tolkningsföreträde och om bristen på representation, generellt, inom svensk film. Om att fler än de redan privilegierade borde få komma till tals. Om att fler svenskars verklighet borde räknas, och skildras.

Det verkar som att något börjar hända nu på den punkten.

Titta också på:

Dröm vidare (Rojda Sekersöz, 2017)

Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012)

Avalon (Axel Petersén, 2011)

ANNONS