”Det är kanske inte så klokt att boxas, men ännu dummare är att göra det gratis” sade en gång den finske boxningstränaren och tidigare Europamästaren Elis Ask som efter sin långa proffskarriär under fyrtio- och femtiotalet kom att träna Olli Mäki, bagaren från Karleby.
Bob Dylan höll i sin låt Who killed Davey Moore? med om att det inte var vidare vettigt med denna form av sanktionerad misshandel och frågade sig vem som bar skulden till att kuba-mexikanen Sugar Ramos knockade amerikanen Davey Moore så att han dog av de hjärnskador som följde. Ramos – eller domaren, managern, den hetsande publiken…?
Och det är just dåvarande titelhållaren Davey Moore som Olli Mäki ett drygt halvår tidigare, sommaren 1962, ska möta i en match om världsmästartiteln i fjädervikt. En fajt som förhoppningsvis ska sätta Finland på kartan och göra den 25-årige Mäki till en (liten) gigant i boxningsvärlden, han som endast har tio proffsmatcher bakom sig mot Moores 64 men åtminstone med en europeisk amatörmästartitel i bagen.
Och precis som Dylans sång är Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv något av ett antivåldsinlägg. För Olli har annat än träningen att tänka på, trots att matchen snart äger rum inför vad som än idag är den största finska boxningspubliken genom tiderna. Elis pressar Olli att gå ner i vikt för att komma under den tillåtna maxgränsen 57 kilo genom tuffa dieter och bastubadande i vinterkläder, men inte heller det är det centrala för Olli.
Under en tillställning där en aningen disträ Olli är tänkt att smörja sponsorer tar han Elis åt sidan och berättar hur det ligger till: Olli är kär i Raija, flickvännen från Karleby som är med honom i Helsingfors. Och det är viktigare för Olli än någonting annat. Inte direkt vad Elis vill höra just nu när bara dagar återstår till det, som enligt honom, kommer att bli Olli Mäkis livs lyckligaste dag (vid en presskonferens får Olli frågan om hur han ser på den kommande matchen och svarar till Elis frustration att ”Vi får se hur det går”).
Juho Kuosmanens långfilmsdebut är en boxningsfilm som inte innehåller särskilt mycket boxning. Med både humor och melankoli skildrar han i första hand en kärlekshistoria där frågan om vad som egentligen är viktigast här i livet står i fokus, utan att någonsin hemfalla till gråtmild sentimentalitet. Ärligheten, respekten och kärleken lyser klart hos det unga, lågmälda men sam-tidigt karismatiska paret spelat av Jarkko Lahti och Oona Airola. Alltsammans sett genom J P Passis vackra, svartvita foto i en berättelse som vann Un Certain Regard-priset i Cannes.
Finurligt: Mot slutet passerar Olli och Raija ett åldrat par och ställer sig frågan om det är sådana de kommer att te sig en dag. Det gamla paret spelas av verklighetens Olli och Raija Mäki.
Titta också på:
Tjuren från Bronx (Martin Scorsese,1980)
Storstadshamn ( Elia Kazan, 1954)
When we were kings (Leon Gast, 1996)
