Det fortsätter att regna lovord och flotta nomineringar över Ruben Östlunds film The square. Till European Film Awards i Berlin, det som i folkmun brukar kallas "Den europeiska Oscarsgalan", har filmen fått hela fem nomineringar. The square har 9 december i årchansen attt kamma hem bucklan i kategorierna bästa film, bästa komedi, bästa regi, bästa manus och bästa skådespelare.
Den största konkurrenten tror Ruben Östlund själv blir den franska succéfilmen 120 slag i minuten (tre nomineringar), som handlar om aids-epidemin i 90-talets Paris. Men på sedvanligt självsäkert manersäger den göteborgske regissörentill GP att han är rätt trygg i att The square presterar utomordentligt bra på galan.
– Faktiskt tror jag att vi har god chans att kamma hem rubbet. Det kommer att bli en historisk European Film Awards.
Nöjd med nomineringarna och sina chansertycks han alltså vara; men desto mindre tillfredsställd är Rubenmed det svenska folkets biovanor.
– Jag tycker att svenskarna ska ta och masa sig upp ur tv-sofforna. De måste passa på.Vi har sålt 150 000 biljetter, och det tycker distributörerna är jättebra. Men jag är helt övertygad om att fler vill se The square på bio, och att fler kommer att göra det.
Steget efter fyrkanten
Hur man tar sig vidare efter en succé, därom tvistar de lärde. Särskilt inom musiken är framgången ett välkänt botemedel motinitiativförmåga – se bara på Jakob Hellman, som fortfarande arbetar med uppföljaren till sin hyllade debutskiva Och stora havet (1989).
Men Ruben Östlund fungerar annorlunda. Redan i juni, mitt i den största uppmärksamhetsboomen kring The square, annonserade han sitt nya projekt.
Uppenbarligen har han en fortsatt fascination för geometriska former, för nästa film har fått namnet Triangle of sadness.
– Inom skönhetsindustrin talar man ofta omen bekymmersrynka mellan ögonen som är formad som en triangel. Den uppstår när man har haft många problem som man har oroat sig över, och den är ett problem i sig för de som lever på sina utseenden – men i dag går ju såntatt få bort med botox på femton minuter. Det utgår jag ifrån. Filmen bliren betraktelse över skönhets- och modeindustrin, och på utseendet som ekonomiskt kapital.
Kändes det självklart att hoppa upp i sadeln direkt?
- Ja. Det är ju det här jag tycker är roligt.
