Lönnmördaren John Wick är tillbaka i uppföljaren som tar vid precis där den första filmen slutade för tre år sedan. Då hade han massakrerat totalt 77 fulingar efter att ha blivit bestulen på sin kära Ford Mustang och fått sin beagelvalp Daisy dödad, en vovve som han till på köpet fått som avskedsgåva av sin döende hustru.
John Wick hann även avliva den ryske maffiabossen Viggo Tarasov vars bror Abram (en groteskt överspelad Peter Stormare, brodern Viggo spelades av Michael Nyqvist) nu när kapitel två tar sin början, just beslagtagit bilen. John Wick – som planerar att gå i mördarpension – har ihjäl Abrams hejdukar och återvänder med Mustangen till sin ståtliga New Jersey-kåk där han får besök av Santino D’ Antonio, en tidigare lönnmördarkollega som John Wick står i skuld till. D’Antonio kräver att Wick dödar dennes syster för att förhindra henne att ta över ett italienskt brottsimperium.
Så följer det som även gjorde den första filmen smått motbjudande: Ett oupphörligt slaktande medelst skott i huvuden, knivar i bröstkorgar och avskurna halsar, där John Wick denna gång kommer upp i hela 141 lik. Precis som sist spelar ett boutiquehotel exklusivt för lönnmördare (där den enda regeln är att man inte får döda när man väl checkat in) en betydande roll och precis som då funkade den lustigheten max en gång. I dessa upprepningstider tillåter jag mig därför att citera min recension av ettan: John Wick har tatueringen ”Fortes fortuna adiuvat” (Lyckan står den djärve bi) skriven över skulderbladen – något som inspirerar mig till att skaffa en egen, dock med ett citat av den romerska kejsaren Titus: ”Diem perdidi”: Jag har förlorat en dag. Igen.
