Kernell skriver ny svensk filmhistoria

Sameblod är en berättelse att bära med sig länge, och en riktigt värdig vinnare av det Nordiska filmpriset.

ANNONS
|

Berättelsen var för mig den i särklass bästa av de åtta tävlande, trots delvis tuff konkurrens. Ett solklart val också för att regissören Amanda Kernell och övriga medarbetare med Sameblod faktiskt skriver ny svensk filmhistoria. För så här skickligt och angeläget, med brinnande ilska och inifrånperspektiv, har aldrig den här berättelsen formulerats tidigare.

Det är en medryckande film, samtidigt avslöjande och kritisk med udden riktad mot den svenska kolonialismen. Inte undra på att filmfotografen Sophia Olsson vann Sven Nykvists pris för sin visuella gestaltning som väver in vidderna och naturmystiken i dramat samtidigt som bildspråket aldrig känns alltför distanserat. I stället låter hon åskådarna krypa innanför skinnet på huvudpersonen, bli intima med tonåriga samiska Elle-Marja i 1930-talets Sapmí. Vi är där. Vi riktigt känner hennes skam när hon blir utsatt för dessa övergrepp och blir betraktad som ett cirkusdjur, en lägre ras, ett exotiskt inslag på festen som ”kanske kan jojka” när Uppsalas överklass håller party.

ANNONS

Att belysa detta som hänt i vårt eget land, dessutom för inte så fasligt länge sedan alls, kan vara ett sätt att slippa se en grym historia upprepas.

I en fullsatt salong på Hagabion hade även jag förmånen att få se det samiska kortfilmsprogrammet, helt igenom nyskapande. Nya röster, nya ansikten. En och en halv timme alternativa miljöer än de dominerande svenska, alternativa sätt att möta världen. Kargt, ordfattigt, mycket snö. En stor vördnad inför naturen. Stor talang också i Amanda Kernells nervkittlande novellfilm från 2016: I will always love you, Kingen.

ANNONS