Aki Kaurismäki är inte religiös, men han är en sann humanist som tror på de goda krafterna i samhället, även när det är som allra värst. Den finske regissören är också en stor hundvän. Det verkar kanske inte vara så viktigt att nämna i recension, men i Kaurismäkis filmer får jyckar alltid ta stor plats.
Ljus i natten är en ovanligt allvarsam Kaurismäkifilm. Här finns inte så mycket av den lakoniska humor som brukar prägla regissörens filmer.
Annars är det mesta sig likt. Inga klipp och ingen dialog i onödan. Barer och restauranger som sett sina bästa dagar. Vemodiga finska sånger på soundtracket. Kati Outinen i en mindre roll.
Filmen består av två parallella berättelser. I den första finns tematiska likheter med Mannen från Le Havre (2011). I den andra finns tydliga ekon från Moln på drift (1996).
Flyktingen Khaled (Sherwan Haji) har lyckats ta sig från Syrien till Helsingfors. Eftersom Khaled hört att Finland skall vara ett bra land att leva i går han genast till polisstationen och söker asyl.
Skjortförsäljaren Wikström (Sakari Kuosmanen), som lämnat sin alkoholiserade hustru, bestämmer sig för att köpa restaurangen Gyllene Stopet, som är på fallrepet.
Kaurismäki visar upp ett Helsingfors där våldsamma rasister går omkring på gatorna. Han riktar svidande kritik mot finsk flyktingpolitik. Finland är ett land där flyktingar skickas tillbaka till Aleppo, med motiveringen staden är helt ofarlig att vistas i.
Till slut korsas Wikströms och Khaleds vägar. Kaurismäki har sagt att hans filmer blir mer och mer optimistiska, men i Ljus i natten ser det mestadels nattsvart ut.
